Basket är livet

Inte ett ont anande gick jag ut igår för att få mig en bit mat. Jag hamnade mitt i ett lokalpatriotiskt inferno. Vilniusbaserade basketlaget Lietuvos Rytas (ja, tidningen) mötte Valencia i semi-finalen i europacupen. Litauerna smiskade spanjorerna och får nu möta grekiska Makedonien i finalen.

Det har talats om basketfanatism i det här landet men jag har inte upplevt den förrän nu. Stämningen på den lilla restaurangen var hög. Basket har ju den egenheten att det görs många mål. Många mål = många glädjerop. Men stämningen på restaurangen var ingenting mot stämmningen på arenan. Jag ska göra mitt bästa för att uppleva detta på plats. Vilnius ska möta Kaunas under våren. Det kommer bli en upplevelse!

Små länder får all skit

Som litet land i Östersjöns sydöstra hörn, får man ta en hel del skit. Hur många av er visste egentligen var Vilnius låg när jag sa att jag skulle åka hit? Visst, svenskar får alltid veta att de bor i Switzerland eller Swaziland. Men det minsta man kan begära från världen är väl ändå ett försök att få saker rätt.

Varje morgon sedan jag flyttat hit till Vilnius får jag, lagom till kefyrasen med musli (ca. kl. 7.58) se en liten film på BBC World kallad Living Heritage. Det är ett projekt, blir jag informerad om, som är "presented by Samsung in cooperation with UNESCO". Vilket jag antar betyder att Samsung står för fiolerna och UNESCO för själva produktionen (Samsungs logga är mycket större än UNESCOS). Projektet går helt i linje med UNESCOs uppdrag att stödja, typ, kulturminnen och annat som inte blir sponsrat. Living Heritage dyker upp lite då och då på BBC World och kan handla om så skilda saker som dockteater på Sicilien eller episk sång i Korea. Men filmen klockan 7.58 handlar i nio fall av tio om "Cross-making, Lithuania".

Trevligt, har jag tänkt varje morgon. Det är ju bra att lilla Litauen blir exponerat på en världsomspännande tevekanal. Samma film varje morgon förvisso, men ändå. Jag tog glad i hågen upp det med litauiska bekanta. De var inte alls lika roade. Tydligen ska konstnären som framträder i kortfilmen tala... ryska. Det är ungefär som att göra en kortfilm om en snubbe som målar dalahästar och talar tyska, samtidigt som Hitler nyligen genomfört vissa demokratiska reformer och tyska trupper motvilligt lämnat Sverige efter en 50-åring ockupation.

Filmen blev i veckan förstasidesstoff i Lietuvos Rytas, en av Litauens största dagstidningar. "BBC-film om korssnide slag i ansiktet", löd rubriken. Det framkom även att bakgrunden var att filmteamet som gjort filmen var från Lettland och följaktligen inte talade litauiska. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta konstnären tala ryska, ett språk som alla balter förstår (men ogärna talar). Det har från flera håll krävts att filmen ändras eller dras in, men UNESCO har svarat att "man kan komma att överväga det i framtiden".

Gamla staden i Vilnius står med på UNESCOS världsarvslista. Det kan komma att visa sig att representanter från organisationen får fingret nästa gång de kommer med förslag på hur staden skall skötas.

Diktaturlogik

Frågan jag ställde mig hela tiden under den oranga revolutionen i Ukraina var: vilken diktatur med någon som helst känsla för kontroll och manipulation av massorna skulle tillåta oberoende vallokalsundersökningar samtidigt som man genomför ett tokriggat val? Oproffsigt. Dessutom tyder det på mycket dålig insikt i grundläggande politiska processer. Håller man val får man - oavsett ensidig statlig propaganda - räkna med att de kan sluta lite hur som helst. Och skulle det visa sig att de gör det så måste man ha en back-up plan. Någon sån hade inte cementhäckarna i Kiev och så gick det som det gick.

Vitryssland har bättre koll. Lukasjenka stod pall för de demokratiska vindarna från grannen i söder och sitter nu stadigt i båten. Oppositionen har stora problem att skapa en gemensam front mycket på grund av splittringsmanövrar från regimens sida. Emellertid verkar även de vitryska politrukerna lida av en skvätt dåligt omdöme. I flygblad riktade mot oppositionen beskrivs oppositionella bl.a. som feministiska transvestiter från Mars (planeten). Luka har också hävdat att han har mycket smärtsamma minnen från andra världskriget, fastän han är född på 50-talet. Hur indoktrinerade det vitryska folket än må vara, måste väl ändå en sund skepsis någonstans infinna sig. Om inte annat när de oppositionella ringer på dörren med sina egna flygblad och visar sig vara helt vanliga homo sapiens. Feminister, några av dem. Eventuellt även en enstaka transvestit.

Regimen i Minsk verkar helt enkelt vara något självdestruktiv i sina försök att kväva oppositionella. Nu har Lukasjenka tydligen även lyckats göra sig ovän med Putin. Förhoppningsvis är det en bara tidsfråga tills även Vitryssland får sin oranga revolution.

Thalin i Tallinn

Jajjemen, jag och mina danska och svenska praktikantkumpaner tog nattbussen till Tallinn och klämde en weekend vid Finska viken (not. rimmet). Förväntningarna var suddiga, jag visste inte riktigt vad som väntade. Litauiska kommentarer om Estland går mest ut på att de anser sig vara lite förmer och tror att de är skandinaver. Kanske, kanske finns det ett uns avundsjuka i de litauiska gliringarna. Estland har efter självständigheten haft en bättre ekonomisk utveckling än de två andra baltländerna. Det verkar också som att politikerna inte är fullt så korrumperade.

Det var vackert i Tallinn, inget snack om saken. En mycket pittoresk gammal stad som har upprustats mycket mer genomgående än den i Vilnius. Trevliga barer, billig öl och hela paketet. Men ack så tråkigt. När jag stod på Stora torget i gamla staden kändes det som att jag lika gärna kunde ha varit i Visby, Kalmar, Stockholm eller Köpenhamn. Inte att det skulle vara något fel i det, men känslan av upptäckarglädje som fortfarande kommer över mig nästan dagligen i Vilnius, den kom inte till mig i Tallinn.

Språket var fascinerande. Föreställ er ett språk som låter som finska, nästan. Och ord som mer eller mindre tvångsmässigt förses med dubbla vokaler. Personligen tycker jag att orden blir rätt snygga av det, vi borde fixa lite mer sånt svenskan. Eesti är ju ballare än Esti, eller hur?

Under avdelningen öststatsanekdoter kan jag berätta att jag nu upplevt hur det känns att vara instängd i en krummig sovjethiss en halvtimme tillsammans med tre danskar och två svenskar. I sådana trängda situationer fungerar det bra, brödrafolk emellan.

Jag har nu äntligen fotat upp min första rulle, så förhoppningsvis kommer det lite mer bilder inom en snar framtid.

Öststatspunk

Den litauiska musikscenen är skral. Inte så konstigt kanske då man levt under strikt kulturell censur under femtio års tid. Jag har fått intrycket att man fortfarande försöker hitta något mönster i den västerländska populärkulturen. En förståelse för hur allt hänger ihop.

Fråga en litauer runt tjugo vilken musik hon/han lyssnar på kommer man med största sannolikhet få det ena av två svar: punk eller klubbmusik. Öststatspunk är intressant eftersom punken i många avseenden uppskattade det gamla röda spöket, tyckte att det var en bra grej. Det krävs med andra ord en viss distans till det förflutna om man som upprorisk snorunge i Vilnius ska börja köra med socialistiska accessoarer. Men Vilnius-punkare går hela vägen. Punkfrilla, Dr. Martens och läderjackor fullständigt överfyllda med anti-kapitalistiska slagord.

En skön detalj är den halvtaskiga engelska grammatiken som man - medvetet eller omedvetet - genomgående använder i sina punkiga slagord. På vägen till jobbet passerar jag varje dag en vägg där någon (en katolsk punkare?) skrivit "Jesus is alive". Någon annan (en vanlig punkare?) har strukit över det och skrivit "Jesus is idiot". Kampen går vidare.

Tack Hanna för den här målande lägesrapporten hemifrån! "I Stockholm funkar det inte att komma med en adelstitel eller ett slott längre. Men i Skåne imponerar sånt." Fantastiskt. Frågan är hur många av bratsen som läser en dagstidning man faktiskt måste betala för.