Knyta ihop säcken

Nu när jag har varit hemma i Lund i tre veckor är det väl i hög tid att skriva några avslutande ord om min tid i den litauiska huvudstaden.

Som jag skrev i ett mejl till min handledare; det är tvära kast, förra veckan stod jag och pratade ABBA med den franske försvarsattachén, nu sitter jag och rensar ogräs i mittrefugen på Fersens väg. Och här hemma vid laptopen i vardagsrummet med Hanna i köket målandes en lampa och Konrad som springer runt mina fötter och jagar en studsboll, så känns det nästan som att jag aldrig varit borta. Känslan är nog mer ett tecken på min tilltagande ålder än något annat. Men det slog mig flera gånger i Vilnius och också sedan jag kommit hem att jag aldrig riktigt rotade mig där borta. Som ambassadpraktikant lever man i en rätt skyddad värld. Jag vaknade, duschade, åt min frukost och tittade på morgonnyheterna, klädde på mig, knöt min slips och gick till jobbet. En promenad på knappa fem minuter. Ibland stannade jag till vid bageriet på vägen och köpte några bullar till förmiddagskaffet. Sen stegade jag in på den svenska ambassaden och började min arbetsdag.

Mycket av mitt arbete gick ut på att rapportera om litauiska förhållanden tillbaka till Sverige. Det handlade mest om politisk och ekonomisk rapportering som skickades till Stockholm och hamnade i någon mapp. Jag lärde mig alltså väldigt mycket om litauisk politik och ekonomi, men jag såg inte mycket av verkligheten. Visst åkte jag runt i landet och såg hur det såg ut utanför centrala Vilnius, men jag lärde inte känna många litauer. Och de jag lärde känna var knappast representativa för någon nationell arketyp.

Ärligt talat hade jag inga större problem med det. Det finns en anledning till att jag valt att läsa statsvetenskap och inte socialantropologi. Och den är just det att jag slipper åka ut i verkligheten och få smuts under fingrarna. Jag analyserar saker ur ett makroperspektiv och har varken nytta eller lust av att åka ut och kolla in ett zigenarläger. Det låter kanske cyniskt eller rent av människofientligt. Det är det inte alls. Jag kan mycket väl vara Litauens romer mer behjälplig genom att undersöka mekanismerna bakom deras förtryck än deras faktiska situation. Jag förstår att de har det riktigt jävligt, Litauen är på många sätt ett mycket xenofobiskt land, men utan att ha studerat orsakerna till detta får jag knappast mycket ut av att konstatera ett redan känt faktum. Låter det som en dåres försvarstal? Kanske.

Det finns faktiskt för tillfället inte så många positiva saker att säga om Litauens utveckling under de närmaste åren. Landet lider av en accelererande befolkningsminskning. I skrivande stund bor cirka 3,4 miljoner i landet. Om tjugo år kan siffran ha sjunkit till tre miljoner jämt. Tillväxten under de senaste åren har varit stark, men det har mindre att göra med politiska beslut än positiva effekter av en närmare knytning till Europa och det europeiska frihandelsområdet. Den kraftiga tillväxten utgår också från en mycket låg nivå. Att den skulle ha varit oundviklig är kanske en överdrift, men den har nog berott mer på driftiga inhemska och utländska entreprenörer än på effektiv tillväxtpolitik. Framför allt är Litauen ett korrupt land. Det är i mångt och mycket en oligarki där en liten maktelit kontrollerar media, näringsliv och politik. En stor del av ekonomin ligger utanför statens kontroll och en stor del av lönerna betalas regelmässigt ut under bordet. Till detta ska läggas en investeringsbubbla i fastighetssektorn och ett stort negativt sparande.

Jag kommer att fortsätta följa utvecklingen i Litauen. Situationen är inte värre där än i många andra forna östländer. Men exemplet Litauen har fått upp mina ögon för problemen som uppstår i EU när tio länder ansluts som är på en helt annan nivå, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om inte annat har jag fått se hur mina skattepengar i form av regionalstöd från EU lustfyllt har förskingrats av ytterst pragmatiska litauiska politiker. Det kan knappast komma som någon överraskning för någon men det blir så mycket tydligare när man är på plats.

Nu är jag som sagt tillbaka bland nällor och rullebörar i Malmö och Litauen känns rätt långt borta, men bloggen finns kvar. Jag är riktigt nöjd med idén att föra en blog. Det var ett sätt att sortera upp tankarna på och dessutom kunde jag ju hålla kontakten med er på fastlandet. Tack allihop för alla kommentarer, det har ju diskuterats både påvar och öletiketter under de gångna månaderna. Jag kommer att dra igång en ny blog så snart som möjligt. För tillfället är jag rätt död om kvällarna och på helgerna kör jag och Hanna (mest Hanna) massiv home improvment. Men framåt slutet av sommaren så ska det nog bli av. Om inte annat så hörs vi då.

Kram och glad fortsättning på sommaren!

Den nya bloggen finns här.