fredag, april 01, 2005

En död katt

Det låg en död katt på min innergård igår när jag kom hem från ambassaden. Likstelheten hade infunnit sig och djuret såg i det närmaste uppstoppat ut. Äckligt, tankte jag. Än mer äcklad blev jag när jag gick förbi katten igen senare på kvällen. Någon hade då vänt på stela misse och den blodiga buken låg fullt synlig.

Det stryker runt en hel del katter i mitt område och det är väl bra för det innebär att det är hyfsat råttfritt. Men det som bekymrade mig med den döda katten var - förutom att det är mycket sorgligt med döda djur som för bara ett kort tag sedan jamande spatserat omkring och varit gulliga - även frågan om vem som skulle komma att ta hand om den. En av mina bekanta berättade om en spya som legat i hans trappuppgång en längre tid, helt enkelt därför att ingen ansvarade för de allmänna utrymmena. Spyan hade långsamt försvunnit i takt med att folk råkat kliva i den och därigenom transporterat bort den med sina skosulor.

En annan gång gick belysningen i min trappuppgång sönder. Något som snabbt blir problematiskt eftersom det blir bäcksvart och svårt att hitta nyckelhålet. Efter en vecka var det uppenbart för mig att ingen skulle komma att byta lampan. Jag tog en av mina egna och skruvade i. Det var ett exempel på det alltför vanliga fenomenent i Vilnius att man ser om sitt eget men struntar i de gemensamma angelägenheterna.

Jag såg framför mig ett kattlik som sakta bröts ner av naturens kraft. Och som i takt med att vårsolen värmer på även börjar sprida en lätt likstank. Något som, om man någonsin kännt det, aldrig vill känna igen. Döm så min lättnad och förvåning när jag i morse kunde konstatera att någon tagit bort katten. Ägaren måhända. Uppmuntrande tecken som tyder på att man trots allt har förmågan och viljan att se om, inte bara sitt hem, utan även sin bakgård.

Här gick lampan sönderHär låg den döda katten
Lampan som gick sönder och katten som inte ligger kvar

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

<< Home