Den ryska skräcken

I lördags besökte jag KGB-museet, som är den överlägset mest angelägna sevärdheten i Vilnius. Det liknar inget annat museum jag varit i. Det som gjorde det så speciellt var det direkta intrycket jag fick. Jag gick helt enkelt omkring i Vilnius gamla KGB-häkte. Hit tog man framför allt politiska "förbrytare" för förhör. Det är i samma skick som ryssarna lämnade det 1991. Ingenting har förändrats. Väggarna har inte målats om, cellerna är helt intakta och korridorerna är så dunkla att man nästan kan höra stampen från officerarnas stövlar och skriken från isoleringscellerna. Det är som en skräckkammare. Fast vanliga skräckkammare brukar försöka skrämmas på konstgjorda och overkliga sätt, genom att bygga upp en artificiell verklighet. KGB-museet är skrämmande av helt motsatt andledning: precis såhär var verkligheten, det var verkligheten för tusentals och åter tusentals litauer som på oftast mycket lösa grunder kastades ner i källaren och utsattes för fasor omöjliga att föreställa sig.

Häktet låg alltså i källaren under KGB-kontoret i Vilnius. Jag ska inte försöka beskriva känslorna som jag hade där nere, de var alltför starka och skrämmande. Att jag dessutom för tillfället har Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen som sängläsning gjorde allt ännu starkare.

Visserligen torterades fångar även fysiskt där nere. Men det var inte the method of choice för KGB. Nej, mental nedbrytning var deras paradgren. Som Solzjenitsyn beskriver i sin skildring började det redan vid arresteringen som oftast skedde mitt i natten, då offret var helt oförberett. "Ni är arresterad!" Och så den lilla strimman av hopp. "Det är ett misstag, de kommer släppa mig". Vilket självfallet var ett misstag att tro. Sedan fördes den arresterade till källaren under KGB-kontoret i Vilnius och sattes i en 1 x 1,5 meter stor cell (under de sista tjugo åren fanns en bänk att sitta på). Där fick han sitta i upp till tre timmar, instängd ensam med den skräckfyllda aningen om att tillvaron slagits i spillror för alltid, medan handläggande officerare "tittade igenom personens papper". Sedan: berövande av alla tillhörigheter, fotografering och desinficering.

Förhållandena i häktet var vedervärdiga. Iskallt på vintern, varmt och fuktigt på sommaren. Ständig terrorisering från vakterna i form av olika fysiska eller mentala straff. Efter veckor och månader kom tillslut domen som i de flesta fall innebar deportering till något arbetsläger. Men ibland arkebuserades fången på plats, i häktet.

Det är viktigt att komma ihåg Sovjetunionen och dess fängelseindustri om man ska ha en chans att förstå baltländernas avsky och skräck över att vara beroende av den stora ryska björnen. En ryss är en ryss och Ryssland är Ryssland. Och aldrig vill man vara del av det igen. Även om Putin försäkrar sina demokratiska syften så ser alla åt vilket håll det lutar. Därför är lättnaden över EU- och NATO-medlemskap mycket stor.