På tal om folkomröstningen i Frankrike
Jag kan inte hålla mig från att kommentera folkomröstningsresultatet i Frankrike igår. För det finns ju självfallet en koppling till Litauen, även om den kan verka nog så svag.
Litauen var först i EU med att ratificera den nya EU-konstitutionen. Man hade ingen folkomröstning utan gjorde som i Sverige och många andra länder och hanterade frågan i parlamentet istället. Litauen är Europas EU-vänligaste land, i opinionsundersökningar ligger stödet stadigt över 70 procent. Det beror mycket på att Litauen vid inträdet förhandlade sig till ett mycket förmånligt avtal och hittills har medlemskapet visat sig vara fördelaktigt i många avseenden. Men det beror också på att litauerna har en grundmurad syn på Europa som den civiliserade motpolen till Ryssland, därför finns det även en stabil ideologisk grund för EU-stödet här i landet.
Litauen och Frankrike skiljer sig åt på det flesta punkter inom EU-samarbetet. Frankrike är ett av grundarländerna och ser EU som ett politiskt projekt med rötterna i krigsslutet för sextio år sedan. Litauen är en ung demokrati som ser EU som ett sätt att återförena det gamla östblocket med Västeuropa. Men framför allt är det en milsvid skillnad på ländernas syn på välfärdspolitik. Frankrike har en socialdemokratisk tradition av en stark stat och ett kraftigt socialt skyddsnät samt en hyfsat rigid arbetsmarknadspolitik. Litauen har inte något socialt skyddsnät och ej heller någon vidare välfungerande arbetsmarknadspolitik. De är en del av vad Donald Rumsfeld kallar "New Europe". Marknadsliberala och pro-amerikanska.
Hur ska en union med så skilda länder kunna komma till fullständig enighet om en ny konstitution? Sverige är som vanligt lite ute på kanten. I det här fallet sitter vi nästan på avbytarbänken. Ingen debatt. Socialdemokraterna har tillsammans med borgarna försökt skuffa undan frågan så gott det går. Jag vet inte ens när det är meningen att Riksdagen ska godkänna konstitutionen. Men det är ganska snart, eller hur? Eller har de kanske redan gjort det? Anledningen till att frågan har så lång prio är förstås att alltför EU-positiva partier kommer att förlora röster. Kommenterade Göran någonsin det svidande nederlaget i euroomröstningen?
Skulle jag ha haft möjlighet att delta i en folkomröstning om konstitutionen skulle jag nog ha röstat ja. Jag skulle ha gjort det efter som den gamla konstitutionen är ett lapptäcke av halvdanna kompromisser och ett under av ogreppbarhet. EU är i desperat behov av en ny konstitution. Men samtidigt har jag full förståelse för de som röstar nej eftersom alla omröstningar som har med EU att göra alltid blir ett omdöme av unionen som helhet, inte bara om ämnet man röstar för. I Sverige har det varit tydligt i både EU-parlamentsval och euroomröstning. Man kan tycka att det är ologiskt att "väljarna röstar med hjärtat istället för med hjärnan". Men det är så demokrati fungerar och när jag såg det preliminära valresultatet igår drog jag en liten suck av lättnad.
EU-projektet måste omvärderas. Det finns ingen folklig förankring. Och ska man skapa ett federalt Europa måste det finnas ett brett stöd och en brinnande entusiasm för det. Folk borde starta spontana EU-manifestationer, skriva sånger om det förenade Europa och marschera genom stan med EU-flaggor. Något sådant händer inte. Tvärt om är den genomsnittliga inställningen till EU i bästa fall likgiltighet, i många fall fördömande och i vissa fall prisande (men prisande av vilka anledningar?).
På dem igen, Barosso!
Hur gärna jag än skulle vilja se ett förenat och välmående Europa så måste man också erkänna verkligheten. EU är ett elitprojekt och även om den nya konstitutionen är bättre än den gamla så är den fortfarande 400+ sidor lång. EU har ingen motsvarighet någonstans i världen eller historien. Vi hittar på under vägens gång och har ingen annan att fråga om hjälp (nej, Europa kommer aldrig att ens likna USA). Vi får inte ge upp men vi får också vara tillräckligt vidsynta för att se när det barkar åt skogen. På dem igen bara! Nästa försök blir förhoppnigsvis bättre. Try, try again.
skrivet av Erik Thalin @ 10:51
7 kommentarer
7 kommentarer:
Jo, att Litauen är ett synnerligen pro-amerikanskt land på många sätt råder det väl ingen tvekan om direkt. En inte allt för vågad gissning är att Frankrike är det land i Europa som är mest negativt inställda till USA, därav kanske deras paniska rädsla för att EU ska bli ett europas förenta stater. Blanda upp det med en ohälsosamt hög dos av nationalism och nationalromantik och dagens valresultat blir föga förvånande. Det är ju som du säger lite knepigt med folkomröstningar eftersom det egentligen inte går att säga något om varför folk röstar som dom gör. Men jag vet inte, spelar det någon roll om frankrikes "NON!" är resultatet av äcklig nationalism? Jag tycker bara detta är en välbehövlig baksmälla för det överbyråkratiska elitprojekt som EU är idag. Man kommer aldrig att slippa ifrån kravet på förankring bland folket. Det slår ju som bekant alltid tillbaka förr eller senare. Kanske tur att det blev just "förr" i detta fall? Håller ju såklart med om att EU måste omvärderas och att det finns ett behov av en ny konstitution, men vad menar du med att vi borde skriva EU-sånger och vifta med fåniga flaggor? Ska de enskilda ländernas nationalism erättas med EU-nationalism? Är det det som kommer att fixa känslan av samhörighet eller vad? Folklig förankring - Ja! Flagg-nationalism - Nej tack!
Ska hursomhelst bli intressant att se vad EU nu kommer att göra med denna papperstiger. Förkasta helt eller omarbeta?
/Bengan Öhra
Kära Bengan!
Tack för ditt tänkvärda inlägg. Jag håller med i mycket av det du skriver. Men jag skulle särskilt vilja kommentera två punkter.
Ja, jag tycker att det spelar stor roll av vilken anledning fransoserna röstade nej. Det talas på vissa håll om en ohelig allians mellan radikalvänstern och radikalhögern. "Om det är på det viset är det illa ställt med Europa", var det någon på ambassaden som sa idag. Jag är snarare böjd att (för en gångs skull) hålla med DN:s ledare som säger att det nog inte var de radikala grupperna i Frankrike som avgjorde valet. De är lika stora eller små som vanligt. De som avgjorde valet var EU-anhängarna som valde att rösta nej. De som är för EU men mot konstitutionen. Det är viktigt och hoppingivande att deras skäl att rösta nej inte i första hand är isolationistiska eller nationalromantiska.
Jag förstår att min längtan efter europeisk nationalism kan verka lite underlig. Det jag menade var att om ett federalt EU ska skapas så måste ett sådant brett stöd finnas hos folket att det uppstår spontana pan-europeiska folkrörelser som hyllar det europeiska, så som det framställs av EU. Skolbarn som hellre vill sjuga den där Beethoven-dängan än sin egen nationalsång på skolavslutningen. Spontant är nyckelordet. Idag är EU inte ens i närheten av det. Något som visades med all önskvärd tydlighet igår när de mest europeiska av européer bestämde sig för att rösta nej.
Tallemannen!
Så du skulle rösta JA i en tänkt svensk folkomröstning om den nya EU konstitutionen, men ändå drar du en suck av lättnad vid ett NON i Frankrike? Vad är uppe med det?
Nu blir det ju tydligen ingen folkomröstning i Sverige, som jag anser att det borde vara... varför behöver vi inte diskutera här. Jag skulle nog rösta NEJ; är lite rädd för hela presidentsskaps tanken (åsså en hel del annat av vad som sammanfattades på nyhetsbakgrundssidorna på SVT Text, där jag hämtar alla min nyhetspolitiska fördjupningar!), men å andra sidan så ska det ju enligt den nya konstitutionen bli möjligt för ett land att faktiskt gå ur EU, så jag vet inte... kanske ett ja hade varit på sin plats ändå?
Vänsterpartiet firade i alla fall med prinsesstårta!
/The Jay
Jag skulle rösta ja eftersom jag tillhör den upplysta politiska eliten och förstår att uppskatta en välbehövlig förändring i konstitutionen. Det är helt enkelt ologiskt att rösta nej. Samtidigt vill jag lika mycket som du se ett förändrat EU. Därför välsignar jag den obildade massan som går på ren känsla och röstar på EU som helhet istället för på konstitutionen.
En av de absolut mest välbehövliga förändringarna i konstitutionen skulle ha varit att avskaffa EU som kringresande cirkussällskap som byter ordförandeland en gång/halvår och istället inrätta en president. Jag tycker inte att presidentskapet i sig är ett dugg skrämmande. Det beror ju helt på vilka befogenheter som ges ämbetet. Hur mycket makt har Tysklands president? Vet vi ens vad han (hon?) heter?
Och det här med att gå ur EU... Vill vi gå ut ur EU är det väl bara att sluta betala medlemsavgiften? Ingen har väl lust att hålla kvar ett land som inte vill vara med?
Firade vänsterpartiet med prinsesstårta? Det går väl helt emot deras partiprogram?
Förresten... Jay...: kommer du dyka upp i Lund i mitten av juni för att fortsätta diskussionen?
Så klart att jag gör!
"Firade vänsterpartiet med prinsesstårta? Det går väl helt emot deras partiprogram?"
Hehehe! Man skulle kunna tro det?
Vi fortsätter i Lund...
kool.
Nu ut på stan efter misslyckad tenta! ;-)
/j
Som utlandssvensk sedan snart tre (!) år kan jag bara säga att jag sympatiserade med min irländska rumskompis franska pojkvän när han utbrast att han "skämdes över sitt land" efter NON-budet...
Här i London har jag för varje dag som gått fattat bättre hur fantastiskt likasinnade alla vi urbana nomader är, i synnerhet oss europeer med skiftande kulturella ursprung. Jag har fattat bättre hur mycket vi vinner på ett utbyte där vi njuter av varandras kulturer utan att samtidigt ge upp våra egna.
Som svensk, hemma i Sverige, var jag för tre år sedan lika skeptisk till alla former av nationalism eller romantiserande av det svenska som alla andra relativt välutbildade människor i var ålder....men nuförtiden kan erkänna att jag får en bokstavlig törn i mitt hjärta när jag hör Jan Johansson och tänker på den svenska midsommarnatten likväl som den svenska välfärdsmodellen, samtidigt som jag kanske ännu mer än forut äcklas av inskränktheten, vetabästattityden och svennigheten hos somliga i detta underliga pytteland med storhetsvansinne.
Jag kan dessutom känna triumferande respekt över exempelvis den spanska matkulturen, den engelska ståndaktigheten och den walesiska underdogmentaliteten -- fanimej jag känner mig ibland tillochmed delaktig även i dessa fenomen, bara genom att uppmärkssamma dem. Och så vidare..... Erik, jag tror faktiskt jag är en av de där "spontana pan-europeiska" själarna som hyllar det europeiska any day framför den amerikanska monokulturen. Vi är sexigare, snyggare och bättre utbildade än nånsin de ofta inskränkta jänkarna.
Till den svenska vänstern vill jag därfor fråga just detta: varför inte fokusera er antipati mot Amerika till något verkligen konstruktivt, dvs ett starkt Europa? Den där prinsesstårtan kanns mest som en ynklig snuttefilt, eller kanske ett "hej" utropat i förtid.
I allt övrigt håller jag med Erik och Bengan. Nejet kan på sätt och vis förstås sasom en kritik av bristen på demokrati i det nuvarande EU. Är det en konstruktiv kritik? Framtiden får utvisa.
Ett starkt Europa? Självklart. Det är bara vägen dit som är under diskussion här...
"Är det en konstruktiv kritik?" Ja självklart. Ett nej från en av de grundande nationerna skapar ju en undran, en debatt. Inte bara hos insatta, utan hos folken. Kan aldrig vara fel. Gör om, gör om tills det blir rätt...
"Vi är sexigare, snyggare och bättre utbildade än nånsin de ofta inskränkta jänkarna." Hehehehe! Min Joonas! ;-)
See you on the flip side!
/The Jay
Skicka en kommentar
<< Home