Om parkeringsvakter

Ett intressant inslag i Vilnius stadsbild är de vandrande parkeringsautomaterna. Det är människor, stadsanställda, som går omkring i gula västar med officiella plastkort på, och tar betalt av alla som parkerar sina bilar. De tar sitt arbete på fullaste allvar, och tur är väl det, annars skulle staden förmodligen svämma över i ett felparkeringskaos.

Det skvallrar om vad som måste sägas vara landets största ekonomiska tillgång och konkurrensfördel: den billiga arbetskraften. Att det är billigare att anställa folk att patrullera parkeringsplatserna än att sätta upp en parkeringsautomat, det talar sitt tydliga språk.

Fenomenet är också tydligt i affärer och restauranger där antalet anställda ofta överstiger antalet besökare. Det kanske är en förklaring till det haltande BigMac-indexet. McDonalds borde helt enkelt anställa lite mer folk och slänga ut några fritöser, så skulle de raskt kunna sänka sina priser.

På plats

Efter att ha landat sent på fredag kväll, så har jag äntligen fått chans att sätta mig ner och skriva några rader. Jag har inlett min vistelse i Litauen starkt med en mycket dålig mage. Var sängliggande hela tisdagen. Folk här påstår att det beror på driksvattnet, men eftersom jag inte druckit något av det så är jag misstänksam mot ungefär allting jag stoppar i mig.

Mina första intryck från den litauiska huvudstaden är att den är mycket vacker och att det mesta är väldigt billigt. Även om det varierar. Saker tenderar att vara klart dyrare hos utländska kedjor än bland inhemska. Exempelvis håller inte BigMac-indexet här, då en flottig amerikanare kostar nästan lika mycket som i Sverige.

Jag har hittills rört mig på en mycket liten yta. Svenska ambassaden ligger mitt i gamla staden och min lägenhet är fem minuters gångväg därifrån. I övrigt har jag och min medpraktikant Jenny utforskat delar av gamla staden men inte mycket mer. Kort sagt lever vi i ett litet reservat som förmodligen inte är särskilt representativt för staden och landet i övrigt. Förhoppningsvis kommer vi få möjlighet att utforska resten av landet.

Angående turism

Jag läste i Sydsvenskan för ett tag sen att antalet svenska turister i Litauen förra året uppgick till något i stil med 350 stycken. Det verkar med andra ord som att svenska ambassaden har en ganska lugn tillvaro.

När man letar guideböcker till Litauen blir detta förhållande än mer tydligt. Bland de stora förlagen är det bara Bradt som ger ut en guide endast om Litauen. Både Lonely Planet och Rough Guide har guider för hela Baltikum, något som baltländerna själva verkar har lite problem med. I stort sett det enda som baltländerna - Estland, Lettland och Litauen - har gemensamt är det geografiska läget. När det gäller kultur, historia och språk skiljer de sig betydligt mer åt än exempelvis de skandinaviska länderna. Litauens historia är tätt sammanbunden med Polen (något som tydligt visade sig i de båda ländernas gemensamma insatser för den oranga revolutionen i Ukarina, tidigare en del av det Polsk-Litauiska storfurstendömet), språket liknar lettiskan en del, men inte estniskan som å sin sida är nära besläktad med finskan.

Lonely Planet kallar Vilnius för "det nya Prag". Ett omdöme som bara kan komma från en institution som gjort backpackerkolonialism till sitt främsta varumärke. Man måste stå på utsidan och titta in för att göra ett likande konstaterande och uppenbarligen är det få litauer med i Lonely Planet-redaktionen.
- Berlin? jo vettu, man kan säga att det är det "nya London". Men Lonely Planet menar säkert väl och det är formodligen en komplimang som kommer göra att fler söker sig uppåt i centraleuropa.

Fördomar om Litauen

"Jag har hört att det ska finns billiga horor där", var en kommentar från en någorlunda finsk vän. "Vilnius ska vara ett Mecka för syntetiska droger", var en annan spontan reaktion från en god vän.

Med Lilja 4-ever i färskt minne, kryddad med mina allmänna västerländska fördomar om öststatsländer, sitter jag nu hemma i Lund och har en ganska klar bild av vad som väntar mig under min praktik i Vilnius.

Jag räknar med en massiv segregation. Liksom i övriga baltländer har den gamla stadskärnan i Vilnius rustats upp för turister och nyrika. Här är priserna ibland nästan i nivå med de västeuropeiska. Exempelvis är hyran på den etta i centrala Vilnius som jag kommer bo i 1000 litas/månaden. 3,45LT = 1 euro, vilket gör att min hyra uppgår till ungefär 2600 kronor. En normal hyra med svenska mått mätt, men med tanke på att den litauiska lönenivån ligger på runt 20 - 25 % av den svenska, kan man föreställa sig vilka jag kommer ha som grannar. Det kommer nog inte vara några tjugoåriga byggnadsarbetare.

Jag räknar med en fet kulturkrock när det gäller könsroller. Läste just en rapport skriven av en av mina företrädare på ambassaden, om människohandel och Litauens försök att bekämpa den. Skrämmande läsning. Uppenbarligen har kombinationen av nyväckt katolicism och västerländsk kulturimperialism, nymoralism och marknadsliberalism, inte varit särskilt lyckad. Prostitution marknadsförs öppet medan det förs en hårt debatt om huruvida sexualundervisning bör bedrivas i skolorna.

Jag räknar med en fantastisk kulturupplevelse! Vilnius är en stad med anor från medeltiden och framåt. Jag har försökt skapa mig en bild av Litauens och Vilnius historia, men det är skitsvårt! Till saken hör att Litauen inte varit ett land i mer än sammanlagt - i runda slängar - 30 år. Under mellankrigstiden fanns Litauen som stat, men gränsen gick väster om Vilnius. Under åren har katoliker, judar och ortodoxa samsats om utrymmet i Vilnius. Jag hoppas kunna kasta mig ner i Vilnius kulturarv och på köpet lära mig en hel del om centraleuropeisk historia.

Framför allt räknar jag med att förvånas över att saker och ting inte kommer vara som jag förväntar mig. Jag kommer att överraskas!