Den ryska skräcken

I lördags besökte jag KGB-museet, som är den överlägset mest angelägna sevärdheten i Vilnius. Det liknar inget annat museum jag varit i. Det som gjorde det så speciellt var det direkta intrycket jag fick. Jag gick helt enkelt omkring i Vilnius gamla KGB-häkte. Hit tog man framför allt politiska "förbrytare" för förhör. Det är i samma skick som ryssarna lämnade det 1991. Ingenting har förändrats. Väggarna har inte målats om, cellerna är helt intakta och korridorerna är så dunkla att man nästan kan höra stampen från officerarnas stövlar och skriken från isoleringscellerna. Det är som en skräckkammare. Fast vanliga skräckkammare brukar försöka skrämmas på konstgjorda och overkliga sätt, genom att bygga upp en artificiell verklighet. KGB-museet är skrämmande av helt motsatt andledning: precis såhär var verkligheten, det var verkligheten för tusentals och åter tusentals litauer som på oftast mycket lösa grunder kastades ner i källaren och utsattes för fasor omöjliga att föreställa sig.

Häktet låg alltså i källaren under KGB-kontoret i Vilnius. Jag ska inte försöka beskriva känslorna som jag hade där nere, de var alltför starka och skrämmande. Att jag dessutom för tillfället har Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen som sängläsning gjorde allt ännu starkare.

Visserligen torterades fångar även fysiskt där nere. Men det var inte the method of choice för KGB. Nej, mental nedbrytning var deras paradgren. Som Solzjenitsyn beskriver i sin skildring började det redan vid arresteringen som oftast skedde mitt i natten, då offret var helt oförberett. "Ni är arresterad!" Och så den lilla strimman av hopp. "Det är ett misstag, de kommer släppa mig". Vilket självfallet var ett misstag att tro. Sedan fördes den arresterade till källaren under KGB-kontoret i Vilnius och sattes i en 1 x 1,5 meter stor cell (under de sista tjugo åren fanns en bänk att sitta på). Där fick han sitta i upp till tre timmar, instängd ensam med den skräckfyllda aningen om att tillvaron slagits i spillror för alltid, medan handläggande officerare "tittade igenom personens papper". Sedan: berövande av alla tillhörigheter, fotografering och desinficering.

Förhållandena i häktet var vedervärdiga. Iskallt på vintern, varmt och fuktigt på sommaren. Ständig terrorisering från vakterna i form av olika fysiska eller mentala straff. Efter veckor och månader kom tillslut domen som i de flesta fall innebar deportering till något arbetsläger. Men ibland arkebuserades fången på plats, i häktet.

Det är viktigt att komma ihåg Sovjetunionen och dess fängelseindustri om man ska ha en chans att förstå baltländernas avsky och skräck över att vara beroende av den stora ryska björnen. En ryss är en ryss och Ryssland är Ryssland. Och aldrig vill man vara del av det igen. Även om Putin försäkrar sina demokratiska syften så ser alla åt vilket håll det lutar. Därför är lättnaden över EU- och NATO-medlemskap mycket stor.

"Personlig säkerhet"...

...lyder ett av avsnitten i ambassadens stationsrapport. "Den personliga säkerheten i Vilnius är inte sämre än i Stockholm" står det. Hur kan man avgöra det? Det finns förstås statistik över antal mord, rån, våldtäkter, osv. men det är inte riktigt det jag är ute efter om jag ska beskriva hur hög min personliga säkerhet är. Den verkliga risken för att råka ut för något är oftast ganska oviktig. Det som verkligen spelar roll är hur stor risken känns. Jag har bott i Stockholm i större delen av mitt liv och har sällan känt mig särskilt otrygg. Ändå talas det om (säkert på goda grunder) att våldsbrotten ökar och att det är ett hårdare klimat. Jag vet inte.

I Vilnius är det olika bud om hur rädd jag bör vara. Är risken för mig att bli nedslagen av skinnskallar överhängande om jag går hem ensam de 500 meterna från rådhuset till min port mitt i natten? Ska jag undvika att hälsa på mina grannar eftersom de sannolikt har grova kriminella register (de gamla gummorna som hänger tvätt på min bakgård ser inte särskilt kriminella ut)? Hittills har det inte hänt något. Det har inte ens känts hotfullt. Samtidigt cirkulerar berättelser om olika hemskheter som folk (framför allt utlänningar) har råkat ut för. Men ingen känner personligen till någon som har blivit misshandlad eller rånad.

En teori som har lagts fram för mig är att litauerna är mycket känsligare för brottslighet än vi svenskar. I gamla Sovjet existerade (officiellt) ingen brottslighet alls. Eftersom alla hade arbete behövde ingen begå brott. En grov lögn givetvis. Brottsligheten i Sovjet existerade i allra högsta grad. Men den hölls borta ifrån folks medvetande. När sedan pressen efter självständigheten fick skriva om vad som helst blev det plötsligt tydligt att det begicks en hel massa brott. I kontrast till Sovjet-tiden verkar det numera som att ALLA är kriminella.

Förmodligen är det inte farligare att gå hem ensam i Vilnius än i Stockholm. Men skulle jag bli nedslagen här så kan jag räkna med att hamna på första sidan i stadens dagstidningar dagen därpå. Man fäster mycket stor uppmärksamhet vid våldsbrott. Men självfallet ska man använda sitt sunda förnuft. Att hålla sig borta från bordelldistrikten samt undvika att dyngpackad skrika ryska könsord till biffiga litauiska ungdomar är nog bra tips. Sen är såklart risken att omkomma eller bli invalidiserad mycket större om man sätter sig i en bil.

Påvehh

Börjar det kanske bli dags att knyta ihop säcken om påven? Begraven idag och så slipper man förhoppningsvis se den heliga lekamen ligga uppfläkt på Petersplatsen så mycket längre. Litauen har officiellt, varandes ett mycket katolskt land (se tidigare inlägg), slagit på stora sorgtrumman och flaggat på halv stång hela veckan komplett med sorgeband och hela paketet. Även på ambassaden har sorgen varit närvarande. Tyst minut på veckomötet, levande ljus och bild på påven och flera av de lokalanställda märkbart tagna av händelsen.

Själv har jag verkligen ingen koppling alls till gubben. Men när det började luta utför för honom för ett par veckor sedan kunde jag ana att det skulle komma bli ett himla liv när han väl trillade av pinn. Under hela tiden har jag fått gå omkring och bita mig lite i läppen för att inte verka allt för föraktfull inför frånfallet av en gammal skröplig man som varit ledare för en gammal mossig institution som i allra högsta grad bidragit till spridandet av AIDS i framför allt Afrika, fortsatt förtryck av kvinnor världen över och allmänt cementerande av förlegade värderingar. Inte att jag förväntade mig något annat från en påve, men inte f*n tänker jag gå omkring och säga fina saker om honom bara för att han tillslut är död.

Okej, uppenbarligen var han en viktig motkraft till den kommunistiska förtryckarregimen i Polen och hela östblocket. Fattas bara annat i hans situation och med de maktbefogenheterna. Men jag skulle önskat att man hade haft en mer progressiv befriande kraft. I Litauen har kyrkan ett starkt inflytande i moraliska frågor. Man har gått från totalitärt förtryck till ett xenofobiskt samhälle med kyrkan som enda ledstjärna (politikerna har straffat ut sig själva). Jag har redan tjatat om prostitution och destruktiv manlighet i det här landet, katolska kyrkan har ju inte direkt hjälpt till för att lösa dessa problem.

Det enda TV-medium jag har tillgång till på engelska här i Vilnius är BBC World. Jag misstänker att svensk TV inte har varit lika fixerade men för min del var det direktsändning från påvens fönster hela förra helgen. Med korta avbrott för intervjuer med katolska "experter" som då och då fick frågan "visst hade påven många förtjänster, framför allt hade han en så fin kontakt med ungdomar (...!...), men han hade ju även kontroversiella åsikter om bland annat preventivmedel och kvinnliga präster, vad säger du om det?" Frågan besvarades inte en enda gång under hela helgen.

I slutändan var han en unken gubbe med mestadels unkna åsikter om hur människor bör leva sina liv. Nästa gubbe kommer förmodligen inte vara ett dugg bättre. Nej, kan man inte bara tro på Gud och skippa allt annat? Eller kanske bara skippa Gud helt?

En död katt

Det låg en död katt på min innergård igår när jag kom hem från ambassaden. Likstelheten hade infunnit sig och djuret såg i det närmaste uppstoppat ut. Äckligt, tankte jag. Än mer äcklad blev jag när jag gick förbi katten igen senare på kvällen. Någon hade då vänt på stela misse och den blodiga buken låg fullt synlig.

Det stryker runt en hel del katter i mitt område och det är väl bra för det innebär att det är hyfsat råttfritt. Men det som bekymrade mig med den döda katten var - förutom att det är mycket sorgligt med döda djur som för bara ett kort tag sedan jamande spatserat omkring och varit gulliga - även frågan om vem som skulle komma att ta hand om den. En av mina bekanta berättade om en spya som legat i hans trappuppgång en längre tid, helt enkelt därför att ingen ansvarade för de allmänna utrymmena. Spyan hade långsamt försvunnit i takt med att folk råkat kliva i den och därigenom transporterat bort den med sina skosulor.

En annan gång gick belysningen i min trappuppgång sönder. Något som snabbt blir problematiskt eftersom det blir bäcksvart och svårt att hitta nyckelhålet. Efter en vecka var det uppenbart för mig att ingen skulle komma att byta lampan. Jag tog en av mina egna och skruvade i. Det var ett exempel på det alltför vanliga fenomenent i Vilnius att man ser om sitt eget men struntar i de gemensamma angelägenheterna.

Jag såg framför mig ett kattlik som sakta bröts ner av naturens kraft. Och som i takt med att vårsolen värmer på även börjar sprida en lätt likstank. Något som, om man någonsin kännt det, aldrig vill känna igen. Döm så min lättnad och förvåning när jag i morse kunde konstatera att någon tagit bort katten. Ägaren måhända. Uppmuntrande tecken som tyder på att man trots allt har förmågan och viljan att se om, inte bara sitt hem, utan även sin bakgård.

Lampan som gick sönder och katten som inte ligger kvar