På tal om folkomröstningen i Frankrike

Jag kan inte hålla mig från att kommentera folkomröstningsresultatet i Frankrike igår. För det finns ju självfallet en koppling till Litauen, även om den kan verka nog så svag.

Litauen var först i EU med att ratificera den nya EU-konstitutionen. Man hade ingen folkomröstning utan gjorde som i Sverige och många andra länder och hanterade frågan i parlamentet istället. Litauen är Europas EU-vänligaste land, i opinionsundersökningar ligger stödet stadigt över 70 procent. Det beror mycket på att Litauen vid inträdet förhandlade sig till ett mycket förmånligt avtal och hittills har medlemskapet visat sig vara fördelaktigt i många avseenden. Men det beror också på att litauerna har en grundmurad syn på Europa som den civiliserade motpolen till Ryssland, därför finns det även en stabil ideologisk grund för EU-stödet här i landet.

Litauen och Frankrike skiljer sig åt på det flesta punkter inom EU-samarbetet. Frankrike är ett av grundarländerna och ser EU som ett politiskt projekt med rötterna i krigsslutet för sextio år sedan. Litauen är en ung demokrati som ser EU som ett sätt att återförena det gamla östblocket med Västeuropa. Men framför allt är det en milsvid skillnad på ländernas syn på välfärdspolitik. Frankrike har en socialdemokratisk tradition av en stark stat och ett kraftigt socialt skyddsnät samt en hyfsat rigid arbetsmarknadspolitik. Litauen har inte något socialt skyddsnät och ej heller någon vidare välfungerande arbetsmarknadspolitik. De är en del av vad Donald Rumsfeld kallar "New Europe". Marknadsliberala och pro-amerikanska.

Hur ska en union med så skilda länder kunna komma till fullständig enighet om en ny konstitution? Sverige är som vanligt lite ute på kanten. I det här fallet sitter vi nästan på avbytarbänken. Ingen debatt. Socialdemokraterna har tillsammans med borgarna försökt skuffa undan frågan så gott det går. Jag vet inte ens när det är meningen att Riksdagen ska godkänna konstitutionen. Men det är ganska snart, eller hur? Eller har de kanske redan gjort det? Anledningen till att frågan har så lång prio är förstås att alltför EU-positiva partier kommer att förlora röster. Kommenterade Göran någonsin det svidande nederlaget i euroomröstningen?

Skulle jag ha haft möjlighet att delta i en folkomröstning om konstitutionen skulle jag nog ha röstat ja. Jag skulle ha gjort det efter som den gamla konstitutionen är ett lapptäcke av halvdanna kompromisser och ett under av ogreppbarhet. EU är i desperat behov av en ny konstitution. Men samtidigt har jag full förståelse för de som röstar nej eftersom alla omröstningar som har med EU att göra alltid blir ett omdöme av unionen som helhet, inte bara om ämnet man röstar för. I Sverige har det varit tydligt i både EU-parlamentsval och euroomröstning. Man kan tycka att det är ologiskt att "väljarna röstar med hjärtat istället för med hjärnan". Men det är så demokrati fungerar och när jag såg det preliminära valresultatet igår drog jag en liten suck av lättnad.

EU-projektet måste omvärderas. Det finns ingen folklig förankring. Och ska man skapa ett federalt Europa måste det finnas ett brett stöd och en brinnande entusiasm för det. Folk borde starta spontana EU-manifestationer, skriva sånger om det förenade Europa och marschera genom stan med EU-flaggor. Något sådant händer inte. Tvärt om är den genomsnittliga inställningen till EU i bästa fall likgiltighet, i många fall fördömande och i vissa fall prisande (men prisande av vilka anledningar?).

På dem igen, Barosso!

Hur gärna jag än skulle vilja se ett förenat och välmående Europa så måste man också erkänna verkligheten. EU är ett elitprojekt och även om den nya konstitutionen är bättre än den gamla så är den fortfarande 400+ sidor lång. EU har ingen motsvarighet någonstans i världen eller historien. Vi hittar på under vägens gång och har ingen annan att fråga om hjälp (nej, Europa kommer aldrig att ens likna USA). Vi får inte ge upp men vi får också vara tillräckligt vidsynta för att se när det barkar åt skogen. På dem igen bara! Nästa försök blir förhoppnigsvis bättre. Try, try again.

C-G och Silvia på promenad i Vilnius

Visst gott folk, nu finns bildbevis på nätet! Vårt svenska kungapar gjorde en blixtvisit till Vilnius för att kolla in EU-dagarna och mingla med vilniusborna, i full högtidsdräkt. De fick en massa nya vänner och lovade att komma tillbaka så snart de kunde. Det cirkulerar rykten om att en majoritet av litauerna numera vill ha C-G som kung. "Han var så trevlig och stilig", var en av kommentarerna från en imponerad förbipasserande.

Ingen flygfisk

Jag har ätit världens förmodligen äckligaste ölsnacks. Det stod "fish sticks" i menyn.
- Fiskpinnar, tänkte jag. Sammanpressade rester av sej, täckta med frityr. Mums! Icke. För 3,50 litas fick jag in en påse med "tasty fish snacks". Det visade sig vara trådar av fiskprotein... fiskprotein... spice flavor. Vem skulle vilja äta trådar av fiskprotein, ens med spice flavor, ens efter tre öl? På påsen påstås det att det är Thailands favoritsnacks. Man kan äta dem som de är, värma dem i mikrovågsugn eller steka dem med eller utan olja för att njuta en "different taste and crispyness". Nej, Taro fish snacks flyger inte. Men de har en pedagogisk hemsida.

Lathviania

Jo, det är ju som sagt så att små länder får ta all skit. Men om man är två små länder som ligger bredvid varandra, då gör man det nog extra svårt för sig om man väljer namn med samma begynnelsebokstäver. Latvia och Lithuania... hur svårt kan det vara? Ganska svårt som det har visat sig. Själv gick jag på minan första dagen på ambassaden. Två gånger sa jag fel... "Latv... Lithuania! LITHUANIA FÖR SJUTTON!!". Men jag är inte ensam. Senast igår sa BBC:s i övrigt lysande Shana Badawi fel under ett inslag rörande högtidlighållandet i Moskva. Pinsamt, eftersom de ju trots allt läser innantill. Men NATOS: generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer (han är holländare...) tog ändå priset när han sa fel inte mindre än tre gånger under sitt invigningstal till utrikesministermötet i Vilnius. Det sätter "kära örebroare" i ett annat perspektiv. Men, som sagt, litegran får de skylla sig själva. Det finns en anledning till varför Österrike heter Österrike och inte Sverige.

Mer turistande och några ryska trädgårdstomtar

Hanna och jag tog på oss varsin turistmössa och satte oss i en pytteliten Chevrolet och brände ut från Vilnius. Vädret kunde ha varit bättre. Konstant regn. Men nyligen berättade någon för mig att Litauen betyder "där det regnar" på litauiska... varför står det aldrig om sånt i reseguider? Dessutom ska Vilnius ha den högsta medelnederbörden i landet. Tur att Hanna tog med sig ett paraply till mig.

Målet för vår resa var kurorten Druskininkai där vi senare badades och knådades av bastanta ryska damer. På vägen dit tittade vi in på medeltidsborgen i Trakai som faktiskt ser bättre ut på håll. Går man nära ser man varför Sovjetunionen inte gått till historien som bevarare av fornminnen. Borgen består av omväxlingsvis en grund från 1300-talet samt kraftiga tillbyggnader från 50-talet. Om en sisådär 300 år kommer den antagligen se genuin ut, men modernt tegel håller sig bra.

Höjdpunkten på resan (förutom själva resan genom den litauiska landsbygden, som alltid är fascinerande) var kommunistmonumentparken i Grutas. En svampmiljonär tog sig an uppgiften att samla alla gamla kommuniststatyer i Litauen - och en hel del från andra delar av Sovjetunionen - och göra en sevärdhet av det. "Mildely controversial" står det i reseguiden. Jag tyckte att det var en mycket egendomig upplevelse. Särskilt efter att en vecka innan ha besökt KGB-museet. Jag hade dessa mäns fruktansvärda dåd i färskt minne så jag kan förstå att vissa tycker att hela parken är en smula olämplig. För egen del fylldes jag framför allt av en känsla av lugn. Ett lugn över att inget är beständigt och att även den mest hårdnackade makt kan falla. Här reduceras dessa tyranner och slaktare till förvuxna trädgårdstomtar. Tänk om Stalin hade kunnat se sig själv!

Men det var kusligt också. Vi var nästan helt ensamma i parken. Sen söndag eftermiddag och lätt duggregn. Gamla kommunistiska kampsånger ekade ut genom föråldrade militärhögtalare. Det fanns självfallet en souvenirshop. Jag köpte ingenting. Den största faran med en park som denna tror jag är att man riskerar att börja romantisera och kokettera över det gamla skräckväldet. Åk dit, titta på artikfakterna, men köp inte med dig en poster på Lenin. Det är bara smaklöst.