Knyta ihop säcken

Nu när jag har varit hemma i Lund i tre veckor är det väl i hög tid att skriva några avslutande ord om min tid i den litauiska huvudstaden.

Som jag skrev i ett mejl till min handledare; det är tvära kast, förra veckan stod jag och pratade ABBA med den franske försvarsattachén, nu sitter jag och rensar ogräs i mittrefugen på Fersens väg. Och här hemma vid laptopen i vardagsrummet med Hanna i köket målandes en lampa och Konrad som springer runt mina fötter och jagar en studsboll, så känns det nästan som att jag aldrig varit borta. Känslan är nog mer ett tecken på min tilltagande ålder än något annat. Men det slog mig flera gånger i Vilnius och också sedan jag kommit hem att jag aldrig riktigt rotade mig där borta. Som ambassadpraktikant lever man i en rätt skyddad värld. Jag vaknade, duschade, åt min frukost och tittade på morgonnyheterna, klädde på mig, knöt min slips och gick till jobbet. En promenad på knappa fem minuter. Ibland stannade jag till vid bageriet på vägen och köpte några bullar till förmiddagskaffet. Sen stegade jag in på den svenska ambassaden och började min arbetsdag.

Mycket av mitt arbete gick ut på att rapportera om litauiska förhållanden tillbaka till Sverige. Det handlade mest om politisk och ekonomisk rapportering som skickades till Stockholm och hamnade i någon mapp. Jag lärde mig alltså väldigt mycket om litauisk politik och ekonomi, men jag såg inte mycket av verkligheten. Visst åkte jag runt i landet och såg hur det såg ut utanför centrala Vilnius, men jag lärde inte känna många litauer. Och de jag lärde känna var knappast representativa för någon nationell arketyp.

Ärligt talat hade jag inga större problem med det. Det finns en anledning till att jag valt att läsa statsvetenskap och inte socialantropologi. Och den är just det att jag slipper åka ut i verkligheten och få smuts under fingrarna. Jag analyserar saker ur ett makroperspektiv och har varken nytta eller lust av att åka ut och kolla in ett zigenarläger. Det låter kanske cyniskt eller rent av människofientligt. Det är det inte alls. Jag kan mycket väl vara Litauens romer mer behjälplig genom att undersöka mekanismerna bakom deras förtryck än deras faktiska situation. Jag förstår att de har det riktigt jävligt, Litauen är på många sätt ett mycket xenofobiskt land, men utan att ha studerat orsakerna till detta får jag knappast mycket ut av att konstatera ett redan känt faktum. Låter det som en dåres försvarstal? Kanske.

Det finns faktiskt för tillfället inte så många positiva saker att säga om Litauens utveckling under de närmaste åren. Landet lider av en accelererande befolkningsminskning. I skrivande stund bor cirka 3,4 miljoner i landet. Om tjugo år kan siffran ha sjunkit till tre miljoner jämt. Tillväxten under de senaste åren har varit stark, men det har mindre att göra med politiska beslut än positiva effekter av en närmare knytning till Europa och det europeiska frihandelsområdet. Den kraftiga tillväxten utgår också från en mycket låg nivå. Att den skulle ha varit oundviklig är kanske en överdrift, men den har nog berott mer på driftiga inhemska och utländska entreprenörer än på effektiv tillväxtpolitik. Framför allt är Litauen ett korrupt land. Det är i mångt och mycket en oligarki där en liten maktelit kontrollerar media, näringsliv och politik. En stor del av ekonomin ligger utanför statens kontroll och en stor del av lönerna betalas regelmässigt ut under bordet. Till detta ska läggas en investeringsbubbla i fastighetssektorn och ett stort negativt sparande.

Jag kommer att fortsätta följa utvecklingen i Litauen. Situationen är inte värre där än i många andra forna östländer. Men exemplet Litauen har fått upp mina ögon för problemen som uppstår i EU när tio länder ansluts som är på en helt annan nivå, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om inte annat har jag fått se hur mina skattepengar i form av regionalstöd från EU lustfyllt har förskingrats av ytterst pragmatiska litauiska politiker. Det kan knappast komma som någon överraskning för någon men det blir så mycket tydligare när man är på plats.

Nu är jag som sagt tillbaka bland nällor och rullebörar i Malmö och Litauen känns rätt långt borta, men bloggen finns kvar. Jag är riktigt nöjd med idén att föra en blog. Det var ett sätt att sortera upp tankarna på och dessutom kunde jag ju hålla kontakten med er på fastlandet. Tack allihop för alla kommentarer, det har ju diskuterats både påvar och öletiketter under de gångna månaderna. Jag kommer att dra igång en ny blog så snart som möjligt. För tillfället är jag rätt död om kvällarna och på helgerna kör jag och Hanna (mest Hanna) massiv home improvment. Men framåt slutet av sommaren så ska det nog bli av. Om inte annat så hörs vi då.

Kram och glad fortsättning på sommaren!

Den nya bloggen finns här.

På tal om folkomröstningen i Frankrike

Jag kan inte hålla mig från att kommentera folkomröstningsresultatet i Frankrike igår. För det finns ju självfallet en koppling till Litauen, även om den kan verka nog så svag.

Litauen var först i EU med att ratificera den nya EU-konstitutionen. Man hade ingen folkomröstning utan gjorde som i Sverige och många andra länder och hanterade frågan i parlamentet istället. Litauen är Europas EU-vänligaste land, i opinionsundersökningar ligger stödet stadigt över 70 procent. Det beror mycket på att Litauen vid inträdet förhandlade sig till ett mycket förmånligt avtal och hittills har medlemskapet visat sig vara fördelaktigt i många avseenden. Men det beror också på att litauerna har en grundmurad syn på Europa som den civiliserade motpolen till Ryssland, därför finns det även en stabil ideologisk grund för EU-stödet här i landet.

Litauen och Frankrike skiljer sig åt på det flesta punkter inom EU-samarbetet. Frankrike är ett av grundarländerna och ser EU som ett politiskt projekt med rötterna i krigsslutet för sextio år sedan. Litauen är en ung demokrati som ser EU som ett sätt att återförena det gamla östblocket med Västeuropa. Men framför allt är det en milsvid skillnad på ländernas syn på välfärdspolitik. Frankrike har en socialdemokratisk tradition av en stark stat och ett kraftigt socialt skyddsnät samt en hyfsat rigid arbetsmarknadspolitik. Litauen har inte något socialt skyddsnät och ej heller någon vidare välfungerande arbetsmarknadspolitik. De är en del av vad Donald Rumsfeld kallar "New Europe". Marknadsliberala och pro-amerikanska.

Hur ska en union med så skilda länder kunna komma till fullständig enighet om en ny konstitution? Sverige är som vanligt lite ute på kanten. I det här fallet sitter vi nästan på avbytarbänken. Ingen debatt. Socialdemokraterna har tillsammans med borgarna försökt skuffa undan frågan så gott det går. Jag vet inte ens när det är meningen att Riksdagen ska godkänna konstitutionen. Men det är ganska snart, eller hur? Eller har de kanske redan gjort det? Anledningen till att frågan har så lång prio är förstås att alltför EU-positiva partier kommer att förlora röster. Kommenterade Göran någonsin det svidande nederlaget i euroomröstningen?

Skulle jag ha haft möjlighet att delta i en folkomröstning om konstitutionen skulle jag nog ha röstat ja. Jag skulle ha gjort det efter som den gamla konstitutionen är ett lapptäcke av halvdanna kompromisser och ett under av ogreppbarhet. EU är i desperat behov av en ny konstitution. Men samtidigt har jag full förståelse för de som röstar nej eftersom alla omröstningar som har med EU att göra alltid blir ett omdöme av unionen som helhet, inte bara om ämnet man röstar för. I Sverige har det varit tydligt i både EU-parlamentsval och euroomröstning. Man kan tycka att det är ologiskt att "väljarna röstar med hjärtat istället för med hjärnan". Men det är så demokrati fungerar och när jag såg det preliminära valresultatet igår drog jag en liten suck av lättnad.

EU-projektet måste omvärderas. Det finns ingen folklig förankring. Och ska man skapa ett federalt Europa måste det finnas ett brett stöd och en brinnande entusiasm för det. Folk borde starta spontana EU-manifestationer, skriva sånger om det förenade Europa och marschera genom stan med EU-flaggor. Något sådant händer inte. Tvärt om är den genomsnittliga inställningen till EU i bästa fall likgiltighet, i många fall fördömande och i vissa fall prisande (men prisande av vilka anledningar?).

På dem igen, Barosso!

Hur gärna jag än skulle vilja se ett förenat och välmående Europa så måste man också erkänna verkligheten. EU är ett elitprojekt och även om den nya konstitutionen är bättre än den gamla så är den fortfarande 400+ sidor lång. EU har ingen motsvarighet någonstans i världen eller historien. Vi hittar på under vägens gång och har ingen annan att fråga om hjälp (nej, Europa kommer aldrig att ens likna USA). Vi får inte ge upp men vi får också vara tillräckligt vidsynta för att se när det barkar åt skogen. På dem igen bara! Nästa försök blir förhoppnigsvis bättre. Try, try again.

C-G och Silvia på promenad i Vilnius

Visst gott folk, nu finns bildbevis på nätet! Vårt svenska kungapar gjorde en blixtvisit till Vilnius för att kolla in EU-dagarna och mingla med vilniusborna, i full högtidsdräkt. De fick en massa nya vänner och lovade att komma tillbaka så snart de kunde. Det cirkulerar rykten om att en majoritet av litauerna numera vill ha C-G som kung. "Han var så trevlig och stilig", var en av kommentarerna från en imponerad förbipasserande.

Ingen flygfisk

Jag har ätit världens förmodligen äckligaste ölsnacks. Det stod "fish sticks" i menyn.
- Fiskpinnar, tänkte jag. Sammanpressade rester av sej, täckta med frityr. Mums! Icke. För 3,50 litas fick jag in en påse med "tasty fish snacks". Det visade sig vara trådar av fiskprotein... fiskprotein... spice flavor. Vem skulle vilja äta trådar av fiskprotein, ens med spice flavor, ens efter tre öl? På påsen påstås det att det är Thailands favoritsnacks. Man kan äta dem som de är, värma dem i mikrovågsugn eller steka dem med eller utan olja för att njuta en "different taste and crispyness". Nej, Taro fish snacks flyger inte. Men de har en pedagogisk hemsida.

Lathviania

Jo, det är ju som sagt så att små länder får ta all skit. Men om man är två små länder som ligger bredvid varandra, då gör man det nog extra svårt för sig om man väljer namn med samma begynnelsebokstäver. Latvia och Lithuania... hur svårt kan det vara? Ganska svårt som det har visat sig. Själv gick jag på minan första dagen på ambassaden. Två gånger sa jag fel... "Latv... Lithuania! LITHUANIA FÖR SJUTTON!!". Men jag är inte ensam. Senast igår sa BBC:s i övrigt lysande Shana Badawi fel under ett inslag rörande högtidlighållandet i Moskva. Pinsamt, eftersom de ju trots allt läser innantill. Men NATOS: generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer (han är holländare...) tog ändå priset när han sa fel inte mindre än tre gånger under sitt invigningstal till utrikesministermötet i Vilnius. Det sätter "kära örebroare" i ett annat perspektiv. Men, som sagt, litegran får de skylla sig själva. Det finns en anledning till varför Österrike heter Österrike och inte Sverige.

Mer turistande och några ryska trädgårdstomtar

Hanna och jag tog på oss varsin turistmössa och satte oss i en pytteliten Chevrolet och brände ut från Vilnius. Vädret kunde ha varit bättre. Konstant regn. Men nyligen berättade någon för mig att Litauen betyder "där det regnar" på litauiska... varför står det aldrig om sånt i reseguider? Dessutom ska Vilnius ha den högsta medelnederbörden i landet. Tur att Hanna tog med sig ett paraply till mig.

Målet för vår resa var kurorten Druskininkai där vi senare badades och knådades av bastanta ryska damer. På vägen dit tittade vi in på medeltidsborgen i Trakai som faktiskt ser bättre ut på håll. Går man nära ser man varför Sovjetunionen inte gått till historien som bevarare av fornminnen. Borgen består av omväxlingsvis en grund från 1300-talet samt kraftiga tillbyggnader från 50-talet. Om en sisådär 300 år kommer den antagligen se genuin ut, men modernt tegel håller sig bra.

Höjdpunkten på resan (förutom själva resan genom den litauiska landsbygden, som alltid är fascinerande) var kommunistmonumentparken i Grutas. En svampmiljonär tog sig an uppgiften att samla alla gamla kommuniststatyer i Litauen - och en hel del från andra delar av Sovjetunionen - och göra en sevärdhet av det. "Mildely controversial" står det i reseguiden. Jag tyckte att det var en mycket egendomig upplevelse. Särskilt efter att en vecka innan ha besökt KGB-museet. Jag hade dessa mäns fruktansvärda dåd i färskt minne så jag kan förstå att vissa tycker att hela parken är en smula olämplig. För egen del fylldes jag framför allt av en känsla av lugn. Ett lugn över att inget är beständigt och att även den mest hårdnackade makt kan falla. Här reduceras dessa tyranner och slaktare till förvuxna trädgårdstomtar. Tänk om Stalin hade kunnat se sig själv!

Men det var kusligt också. Vi var nästan helt ensamma i parken. Sen söndag eftermiddag och lätt duggregn. Gamla kommunistiska kampsånger ekade ut genom föråldrade militärhögtalare. Det fanns självfallet en souvenirshop. Jag köpte ingenting. Den största faran med en park som denna tror jag är att man riskerar att börja romantisera och kokettera över det gamla skräckväldet. Åk dit, titta på artikfakterna, men köp inte med dig en poster på Lenin. Det är bara smaklöst.

Den ryska skräcken

I lördags besökte jag KGB-museet, som är den överlägset mest angelägna sevärdheten i Vilnius. Det liknar inget annat museum jag varit i. Det som gjorde det så speciellt var det direkta intrycket jag fick. Jag gick helt enkelt omkring i Vilnius gamla KGB-häkte. Hit tog man framför allt politiska "förbrytare" för förhör. Det är i samma skick som ryssarna lämnade det 1991. Ingenting har förändrats. Väggarna har inte målats om, cellerna är helt intakta och korridorerna är så dunkla att man nästan kan höra stampen från officerarnas stövlar och skriken från isoleringscellerna. Det är som en skräckkammare. Fast vanliga skräckkammare brukar försöka skrämmas på konstgjorda och overkliga sätt, genom att bygga upp en artificiell verklighet. KGB-museet är skrämmande av helt motsatt andledning: precis såhär var verkligheten, det var verkligheten för tusentals och åter tusentals litauer som på oftast mycket lösa grunder kastades ner i källaren och utsattes för fasor omöjliga att föreställa sig.

Häktet låg alltså i källaren under KGB-kontoret i Vilnius. Jag ska inte försöka beskriva känslorna som jag hade där nere, de var alltför starka och skrämmande. Att jag dessutom för tillfället har Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen som sängläsning gjorde allt ännu starkare.

Visserligen torterades fångar även fysiskt där nere. Men det var inte the method of choice för KGB. Nej, mental nedbrytning var deras paradgren. Som Solzjenitsyn beskriver i sin skildring började det redan vid arresteringen som oftast skedde mitt i natten, då offret var helt oförberett. "Ni är arresterad!" Och så den lilla strimman av hopp. "Det är ett misstag, de kommer släppa mig". Vilket självfallet var ett misstag att tro. Sedan fördes den arresterade till källaren under KGB-kontoret i Vilnius och sattes i en 1 x 1,5 meter stor cell (under de sista tjugo åren fanns en bänk att sitta på). Där fick han sitta i upp till tre timmar, instängd ensam med den skräckfyllda aningen om att tillvaron slagits i spillror för alltid, medan handläggande officerare "tittade igenom personens papper". Sedan: berövande av alla tillhörigheter, fotografering och desinficering.

Förhållandena i häktet var vedervärdiga. Iskallt på vintern, varmt och fuktigt på sommaren. Ständig terrorisering från vakterna i form av olika fysiska eller mentala straff. Efter veckor och månader kom tillslut domen som i de flesta fall innebar deportering till något arbetsläger. Men ibland arkebuserades fången på plats, i häktet.

Det är viktigt att komma ihåg Sovjetunionen och dess fängelseindustri om man ska ha en chans att förstå baltländernas avsky och skräck över att vara beroende av den stora ryska björnen. En ryss är en ryss och Ryssland är Ryssland. Och aldrig vill man vara del av det igen. Även om Putin försäkrar sina demokratiska syften så ser alla åt vilket håll det lutar. Därför är lättnaden över EU- och NATO-medlemskap mycket stor.

"Personlig säkerhet"...

...lyder ett av avsnitten i ambassadens stationsrapport. "Den personliga säkerheten i Vilnius är inte sämre än i Stockholm" står det. Hur kan man avgöra det? Det finns förstås statistik över antal mord, rån, våldtäkter, osv. men det är inte riktigt det jag är ute efter om jag ska beskriva hur hög min personliga säkerhet är. Den verkliga risken för att råka ut för något är oftast ganska oviktig. Det som verkligen spelar roll är hur stor risken känns. Jag har bott i Stockholm i större delen av mitt liv och har sällan känt mig särskilt otrygg. Ändå talas det om (säkert på goda grunder) att våldsbrotten ökar och att det är ett hårdare klimat. Jag vet inte.

I Vilnius är det olika bud om hur rädd jag bör vara. Är risken för mig att bli nedslagen av skinnskallar överhängande om jag går hem ensam de 500 meterna från rådhuset till min port mitt i natten? Ska jag undvika att hälsa på mina grannar eftersom de sannolikt har grova kriminella register (de gamla gummorna som hänger tvätt på min bakgård ser inte särskilt kriminella ut)? Hittills har det inte hänt något. Det har inte ens känts hotfullt. Samtidigt cirkulerar berättelser om olika hemskheter som folk (framför allt utlänningar) har råkat ut för. Men ingen känner personligen till någon som har blivit misshandlad eller rånad.

En teori som har lagts fram för mig är att litauerna är mycket känsligare för brottslighet än vi svenskar. I gamla Sovjet existerade (officiellt) ingen brottslighet alls. Eftersom alla hade arbete behövde ingen begå brott. En grov lögn givetvis. Brottsligheten i Sovjet existerade i allra högsta grad. Men den hölls borta ifrån folks medvetande. När sedan pressen efter självständigheten fick skriva om vad som helst blev det plötsligt tydligt att det begicks en hel massa brott. I kontrast till Sovjet-tiden verkar det numera som att ALLA är kriminella.

Förmodligen är det inte farligare att gå hem ensam i Vilnius än i Stockholm. Men skulle jag bli nedslagen här så kan jag räkna med att hamna på första sidan i stadens dagstidningar dagen därpå. Man fäster mycket stor uppmärksamhet vid våldsbrott. Men självfallet ska man använda sitt sunda förnuft. Att hålla sig borta från bordelldistrikten samt undvika att dyngpackad skrika ryska könsord till biffiga litauiska ungdomar är nog bra tips. Sen är såklart risken att omkomma eller bli invalidiserad mycket större om man sätter sig i en bil.