Gudomlig förvirring

För några dagar sedan brändes det en stor himla docka på torget alldeles utanför ambassaden. Det hela var mycket spektakulärt och jag kände mig som förflyttad till något mörk århundrade. Cermonin var tydligen till för att jaga bort vintern och firas 40 dagar före påsk. Hittills har det väl lyckats sådär bra, det är fortfarande svinkallt.

Jag har också gjort det till ett söndagsnöje att titta in i någon av Vilnius kyrkor (och jäklar i min låda, dem finns det gott om!) och ta del av söndagsmässan. Litauen var det sista europeiska landet att bli kristnat. De höll stången mot svenskar, polacker, tyskar och annat löst folk som ville pracka på dem den enda sanna läran. Detta historiska faktum är litauerna, med rätta, mycket stolta över. Men när jag såg det brinnande belätet på torget och samtidigt tänkte på alla korstecken som gjordes i kyrkan förra söndagen, kunde jag inte hjälpa att undra hur de får det att gå ihop.

Ett så djupt troende katolskt folk (förutom ryssarna som är ortodoxa... och judarna som är, eh... judar) som samtidigt omfamnar sina hedniska traditioner så varmt. När jag sedan tog upp det med några vänner så påpekade någon att det ju är likadant i Sverige. Häxor till Blåkulla och Lucior som frontar som helgon. Det var väl helt enkelt så att det enda sättet man kunde få barbarerna att följa den enda sanna läran, var att baka in lite av de gamla hedniska traditionerna, sådär i förbifarten. Lurigt!