Erik i Vilnius

Knyta ihop säcken

2005-07-03T22:46:00.000+03:00

Nu när jag har varit hemma i Lund i tre veckor är det väl i hög tid att skriva några avslutande ord om min tid i den litauiska huvudstaden.

Som jag skrev i ett mejl till min handledare; det är tvära kast, förra veckan stod jag och pratade ABBA med den franske försvarsattachén, nu sitter jag och rensar ogräs i mittrefugen på Fersens väg. Och här hemma vid laptopen i vardagsrummet med Hanna i köket målandes en lampa och Konrad som springer runt mina fötter och jagar en studsboll, så känns det nästan som att jag aldrig varit borta. Känslan är nog mer ett tecken på min tilltagande ålder än något annat. Men det slog mig flera gånger i Vilnius och också sedan jag kommit hem att jag aldrig riktigt rotade mig där borta. Som ambassadpraktikant lever man i en rätt skyddad värld. Jag vaknade, duschade, åt min frukost och tittade på morgonnyheterna, klädde på mig, knöt min slips och gick till jobbet. En promenad på knappa fem minuter. Ibland stannade jag till vid bageriet på vägen och köpte några bullar till förmiddagskaffet. Sen stegade jag in på den svenska ambassaden och började min arbetsdag.

Mycket av mitt arbete gick ut på att rapportera om litauiska förhållanden tillbaka till Sverige. Det handlade mest om politisk och ekonomisk rapportering som skickades till Stockholm och hamnade i någon mapp. Jag lärde mig alltså väldigt mycket om litauisk politik och ekonomi, men jag såg inte mycket av verkligheten. Visst åkte jag runt i landet och såg hur det såg ut utanför centrala Vilnius, men jag lärde inte känna många litauer. Och de jag lärde känna var knappast representativa för någon nationell arketyp.

Ärligt talat hade jag inga större problem med det. Det finns en anledning till att jag valt att läsa statsvetenskap och inte socialantropologi. Och den är just det att jag slipper åka ut i verkligheten och få smuts under fingrarna. Jag analyserar saker ur ett makroperspektiv och har varken nytta eller lust av att åka ut och kolla in ett zigenarläger. Det låter kanske cyniskt eller rent av människofientligt. Det är det inte alls. Jag kan mycket väl vara Litauens romer mer behjälplig genom att undersöka mekanismerna bakom deras förtryck än deras faktiska situation. Jag förstår att de har det riktigt jävligt, Litauen är på många sätt ett mycket xenofobiskt land, men utan att ha studerat orsakerna till detta får jag knappast mycket ut av att konstatera ett redan känt faktum. Låter det som en dåres försvarstal? Kanske.

Det finns faktiskt för tillfället inte så många positiva saker att säga om Litauens utveckling under de närmaste åren. Landet lider av en accelererande befolkningsminskning. I skrivande stund bor cirka 3,4 miljoner i landet. Om tjugo år kan siffran ha sjunkit till tre miljoner jämt. Tillväxten under de senaste åren har varit stark, men det har mindre att göra med politiska beslut än positiva effekter av en närmare knytning till Europa och det europeiska frihandelsområdet. Den kraftiga tillväxten utgår också från en mycket låg nivå. Att den skulle ha varit oundviklig är kanske en överdrift, men den har nog berott mer på driftiga inhemska och utländska entreprenörer än på effektiv tillväxtpolitik. Framför allt är Litauen ett korrupt land. Det är i mångt och mycket en oligarki där en liten maktelit kontrollerar media, näringsliv och politik. En stor del av ekonomin ligger utanför statens kontroll och en stor del av lönerna betalas regelmässigt ut under bordet. Till detta ska läggas en investeringsbubbla i fastighetssektorn och ett stort negativt sparande.

Jag kommer att fortsätta följa utvecklingen i Litauen. Situationen är inte värre där än i många andra forna östländer. Men exemplet Litauen har fått upp mina ögon för problemen som uppstår i EU när tio länder ansluts som är på en helt annan nivå, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Om inte annat har jag fått se hur mina skattepengar i form av regionalstöd från EU lustfyllt har förskingrats av ytterst pragmatiska litauiska politiker. Det kan knappast komma som någon överraskning för någon men det blir så mycket tydligare när man är på plats.

Nu är jag som sagt tillbaka bland nällor och rullebörar i Malmö och Litauen känns rätt långt borta, men bloggen finns kvar. Jag är riktigt nöjd med idén att föra en blog. Det var ett sätt att sortera upp tankarna på och dessutom kunde jag ju hålla kontakten med er på fastlandet. Tack allihop för alla kommentarer, det har ju diskuterats både påvar och öletiketter under de gångna månaderna. Jag kommer att dra igång en ny blog så snart som möjligt. För tillfället är jag rätt död om kvällarna och på helgerna kör jag och Hanna (mest Hanna) massiv home improvment. Men framåt slutet av sommaren så ska det nog bli av. Om inte annat så hörs vi då.

Kram och glad fortsättning på sommaren!

Den nya bloggen finns här.

På tal om folkomröstningen i Frankrike

2005-05-30T10:51:00.000+03:00

Jag kan inte hålla mig från att kommentera folkomröstningsresultatet i Frankrike igår. För det finns ju självfallet en koppling till Litauen, även om den kan verka nog så svag.

Litauen var först i EU med att ratificera den nya EU-konstitutionen. Man hade ingen folkomröstning utan gjorde som i Sverige och många andra länder och hanterade frågan i parlamentet istället. Litauen är Europas EU-vänligaste land, i opinionsundersökningar ligger stödet stadigt över 70 procent. Det beror mycket på att Litauen vid inträdet förhandlade sig till ett mycket förmånligt avtal och hittills har medlemskapet visat sig vara fördelaktigt i många avseenden. Men det beror också på att litauerna har en grundmurad syn på Europa som den civiliserade motpolen till Ryssland, därför finns det även en stabil ideologisk grund för EU-stödet här i landet.

Litauen och Frankrike skiljer sig åt på det flesta punkter inom EU-samarbetet. Frankrike är ett av grundarländerna och ser EU som ett politiskt projekt med rötterna i krigsslutet för sextio år sedan. Litauen är en ung demokrati som ser EU som ett sätt att återförena det gamla östblocket med Västeuropa. Men framför allt är det en milsvid skillnad på ländernas syn på välfärdspolitik. Frankrike har en socialdemokratisk tradition av en stark stat och ett kraftigt socialt skyddsnät samt en hyfsat rigid arbetsmarknadspolitik. Litauen har inte något socialt skyddsnät och ej heller någon vidare välfungerande arbetsmarknadspolitik. De är en del av vad Donald Rumsfeld kallar "New Europe". Marknadsliberala och pro-amerikanska.

Hur ska en union med så skilda länder kunna komma till fullständig enighet om en ny konstitution? Sverige är som vanligt lite ute på kanten. I det här fallet sitter vi nästan på avbytarbänken. Ingen debatt. Socialdemokraterna har tillsammans med borgarna försökt skuffa undan frågan så gott det går. Jag vet inte ens när det är meningen att Riksdagen ska godkänna konstitutionen. Men det är ganska snart, eller hur? Eller har de kanske redan gjort det? Anledningen till att frågan har så lång prio är förstås att alltför EU-positiva partier kommer att förlora röster. Kommenterade Göran någonsin det svidande nederlaget i euroomröstningen?

Skulle jag ha haft möjlighet att delta i en folkomröstning om konstitutionen skulle jag nog ha röstat ja. Jag skulle ha gjort det efter som den gamla konstitutionen är ett lapptäcke av halvdanna kompromisser och ett under av ogreppbarhet. EU är i desperat behov av en ny konstitution. Men samtidigt har jag full förståelse för de som röstar nej eftersom alla omröstningar som har med EU att göra alltid blir ett omdöme av unionen som helhet, inte bara om ämnet man röstar för. I Sverige har det varit tydligt i både EU-parlamentsval och euroomröstning. Man kan tycka att det är ologiskt att "väljarna röstar med hjärtat istället för med hjärnan". Men det är så demokrati fungerar och när jag såg det preliminära valresultatet igår drog jag en liten suck av lättnad.

EU-projektet måste omvärderas. Det finns ingen folklig förankring. Och ska man skapa ett federalt Europa måste det finnas ett brett stöd och en brinnande entusiasm för det. Folk borde starta spontana EU-manifestationer, skriva sånger om det förenade Europa och marschera genom stan med EU-flaggor. Något sådant händer inte. Tvärt om är den genomsnittliga inställningen till EU i bästa fall likgiltighet, i många fall fördömande och i vissa fall prisande (men prisande av vilka anledningar?).

På dem igen, Barosso!

Hur gärna jag än skulle vilja se ett förenat och välmående Europa så måste man också erkänna verkligheten. EU är ett elitprojekt och även om den nya konstitutionen är bättre än den gamla så är den fortfarande 400+ sidor lång. EU har ingen motsvarighet någonstans i världen eller historien. Vi hittar på under vägens gång och har ingen annan att fråga om hjälp (nej, Europa kommer aldrig att ens likna USA). Vi får inte ge upp men vi får också vara tillräckligt vidsynta för att se när det barkar åt skogen. På dem igen bara! Nästa försök blir förhoppnigsvis bättre. Try, try again.

C-G och Silvia på promenad i Vilnius

2005-05-19T16:37:00.000+03:00

Visst gott folk, nu finns bildbevis på nätet! Vårt svenska kungapar gjorde en blixtvisit till Vilnius för att kolla in EU-dagarna och mingla med vilniusborna, i full högtidsdräkt. De fick en massa nya vänner och lovade att komma tillbaka så snart de kunde. Det cirkulerar rykten om att en majoritet av litauerna numera vill ha C-G som kung. "Han var så trevlig och stilig", var en av kommentarerna från en imponerad förbipasserande.

Ingen flygfisk

2005-05-19T09:08:00.000+03:00

Jag har ätit världens förmodligen äckligaste ölsnacks. Det stod "fish sticks" i menyn.
- Fiskpinnar, tänkte jag. Sammanpressade rester av sej, täckta med frityr. Mums! Icke. För 3,50 litas fick jag in en påse med "tasty fish snacks". Det visade sig vara trådar av fiskprotein... fiskprotein... spice flavor. Vem skulle vilja äta trådar av fiskprotein, ens med spice flavor, ens efter tre öl? På påsen påstås det att det är Thailands favoritsnacks. Man kan äta dem som de är, värma dem i mikrovågsugn eller steka dem med eller utan olja för att njuta en "different taste and crispyness". Nej, Taro fish snacks flyger inte. Men de har en pedagogisk hemsida.

Lathviania

2005-05-10T17:45:00.000+03:00

Jo, det är ju som sagt så att små länder får ta all skit. Men om man är två små länder som ligger bredvid varandra, då gör man det nog extra svårt för sig om man väljer namn med samma begynnelsebokstäver. Latvia och Lithuania... hur svårt kan det vara? Ganska svårt som det har visat sig. Själv gick jag på minan första dagen på ambassaden. Två gånger sa jag fel... "Latv... Lithuania! LITHUANIA FÖR SJUTTON!!". Men jag är inte ensam. Senast igår sa BBC:s i övrigt lysande Shana Badawi fel under ett inslag rörande högtidlighållandet i Moskva. Pinsamt, eftersom de ju trots allt läser innantill. Men NATOS: generalsekreterare Jaap de Hoop Scheffer (han är holländare...) tog ändå priset när han sa fel inte mindre än tre gånger under sitt invigningstal till utrikesministermötet i Vilnius. Det sätter "kära örebroare" i ett annat perspektiv. Men, som sagt, litegran får de skylla sig själva. Det finns en anledning till varför Österrike heter Österrike och inte Sverige.

Mer turistande och några ryska trädgårdstomtar

2005-05-09T18:26:00.000+03:00

Hanna och jag tog på oss varsin turistmössa och satte oss i en pytteliten Chevrolet och brände ut från Vilnius. Vädret kunde ha varit bättre. Konstant regn. Men nyligen berättade någon för mig att Litauen betyder "där det regnar" på litauiska... varför står det aldrig om sånt i reseguider? Dessutom ska Vilnius ha den högsta medelnederbörden i landet. Tur att Hanna tog med sig ett paraply till mig.

Målet för vår resa var kurorten Druskininkai där vi senare badades och knådades av bastanta ryska damer. På vägen dit tittade vi in på medeltidsborgen i Trakai som faktiskt ser bättre ut på håll. Går man nära ser man varför Sovjetunionen inte gått till historien som bevarare av fornminnen. Borgen består av omväxlingsvis en grund från 1300-talet samt kraftiga tillbyggnader från 50-talet. Om en sisådär 300 år kommer den antagligen se genuin ut, men modernt tegel håller sig bra.

Höjdpunkten på resan (förutom själva resan genom den litauiska landsbygden, som alltid är fascinerande) var kommunistmonumentparken i Grutas. En svampmiljonär tog sig an uppgiften att samla alla gamla kommuniststatyer i Litauen - och en hel del från andra delar av Sovjetunionen - och göra en sevärdhet av det. "Mildely controversial" står det i reseguiden. Jag tyckte att det var en mycket egendomig upplevelse. Särskilt efter att en vecka innan ha besökt KGB-museet. Jag hade dessa mäns fruktansvärda dåd i färskt minne så jag kan förstå att vissa tycker att hela parken är en smula olämplig. För egen del fylldes jag framför allt av en känsla av lugn. Ett lugn över att inget är beständigt och att även den mest hårdnackade makt kan falla. Här reduceras dessa tyranner och slaktare till förvuxna trädgårdstomtar. Tänk om Stalin hade kunnat se sig själv!

Men det var kusligt också. Vi var nästan helt ensamma i parken. Sen söndag eftermiddag och lätt duggregn. Gamla kommunistiska kampsånger ekade ut genom föråldrade militärhögtalare. Det fanns självfallet en souvenirshop. Jag köpte ingenting. Den största faran med en park som denna tror jag är att man riskerar att börja romantisera och kokettera över det gamla skräckväldet. Åk dit, titta på artikfakterna, men köp inte med dig en poster på Lenin. Det är bara smaklöst.

Den ryska skräcken

2005-04-28T10:02:00.000+03:00

I lördags besökte jag KGB-museet, som är den överlägset mest angelägna sevärdheten i Vilnius. Det liknar inget annat museum jag varit i. Det som gjorde det så speciellt var det direkta intrycket jag fick. Jag gick helt enkelt omkring i Vilnius gamla KGB-häkte. Hit tog man framför allt politiska "förbrytare" för förhör. Det är i samma skick som ryssarna lämnade det 1991. Ingenting har förändrats. Väggarna har inte målats om, cellerna är helt intakta och korridorerna är så dunkla att man nästan kan höra stampen från officerarnas stövlar och skriken från isoleringscellerna. Det är som en skräckkammare. Fast vanliga skräckkammare brukar försöka skrämmas på konstgjorda och overkliga sätt, genom att bygga upp en artificiell verklighet. KGB-museet är skrämmande av helt motsatt andledning: precis såhär var verkligheten, det var verkligheten för tusentals och åter tusentals litauer som på oftast mycket lösa grunder kastades ner i källaren och utsattes för fasor omöjliga att föreställa sig.

Häktet låg alltså i källaren under KGB-kontoret i Vilnius. Jag ska inte försöka beskriva känslorna som jag hade där nere, de var alltför starka och skrämmande. Att jag dessutom för tillfället har Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen som sängläsning gjorde allt ännu starkare.

Visserligen torterades fångar även fysiskt där nere. Men det var inte the method of choice för KGB. Nej, mental nedbrytning var deras paradgren. Som Solzjenitsyn beskriver i sin skildring började det redan vid arresteringen som oftast skedde mitt i natten, då offret var helt oförberett. "Ni är arresterad!" Och så den lilla strimman av hopp. "Det är ett misstag, de kommer släppa mig". Vilket självfallet var ett misstag att tro. Sedan fördes den arresterade till källaren under KGB-kontoret i Vilnius och sattes i en 1 x 1,5 meter stor cell (under de sista tjugo åren fanns en bänk att sitta på). Där fick han sitta i upp till tre timmar, instängd ensam med den skräckfyllda aningen om att tillvaron slagits i spillror för alltid, medan handläggande officerare "tittade igenom personens papper". Sedan: berövande av alla tillhörigheter, fotografering och desinficering.

Förhållandena i häktet var vedervärdiga. Iskallt på vintern, varmt och fuktigt på sommaren. Ständig terrorisering från vakterna i form av olika fysiska eller mentala straff. Efter veckor och månader kom tillslut domen som i de flesta fall innebar deportering till något arbetsläger. Men ibland arkebuserades fången på plats, i häktet.

Det är viktigt att komma ihåg Sovjetunionen och dess fängelseindustri om man ska ha en chans att förstå baltländernas avsky och skräck över att vara beroende av den stora ryska björnen. En ryss är en ryss och Ryssland är Ryssland. Och aldrig vill man vara del av det igen. Även om Putin försäkrar sina demokratiska syften så ser alla åt vilket håll det lutar. Därför är lättnaden över EU- och NATO-medlemskap mycket stor.

"Personlig säkerhet"...

2005-04-19T17:20:00.000+03:00

...lyder ett av avsnitten i ambassadens stationsrapport. "Den personliga säkerheten i Vilnius är inte sämre än i Stockholm" står det. Hur kan man avgöra det? Det finns förstås statistik över antal mord, rån, våldtäkter, osv. men det är inte riktigt det jag är ute efter om jag ska beskriva hur hög min personliga säkerhet är. Den verkliga risken för att råka ut för något är oftast ganska oviktig. Det som verkligen spelar roll är hur stor risken känns. Jag har bott i Stockholm i större delen av mitt liv och har sällan känt mig särskilt otrygg. Ändå talas det om (säkert på goda grunder) att våldsbrotten ökar och att det är ett hårdare klimat. Jag vet inte.

I Vilnius är det olika bud om hur rädd jag bör vara. Är risken för mig att bli nedslagen av skinnskallar överhängande om jag går hem ensam de 500 meterna från rådhuset till min port mitt i natten? Ska jag undvika att hälsa på mina grannar eftersom de sannolikt har grova kriminella register (de gamla gummorna som hänger tvätt på min bakgård ser inte särskilt kriminella ut)? Hittills har det inte hänt något. Det har inte ens känts hotfullt. Samtidigt cirkulerar berättelser om olika hemskheter som folk (framför allt utlänningar) har råkat ut för. Men ingen känner personligen till någon som har blivit misshandlad eller rånad.

En teori som har lagts fram för mig är att litauerna är mycket känsligare för brottslighet än vi svenskar. I gamla Sovjet existerade (officiellt) ingen brottslighet alls. Eftersom alla hade arbete behövde ingen begå brott. En grov lögn givetvis. Brottsligheten i Sovjet existerade i allra högsta grad. Men den hölls borta ifrån folks medvetande. När sedan pressen efter självständigheten fick skriva om vad som helst blev det plötsligt tydligt att det begicks en hel massa brott. I kontrast till Sovjet-tiden verkar det numera som att ALLA är kriminella.

Förmodligen är det inte farligare att gå hem ensam i Vilnius än i Stockholm. Men skulle jag bli nedslagen här så kan jag räkna med att hamna på första sidan i stadens dagstidningar dagen därpå. Man fäster mycket stor uppmärksamhet vid våldsbrott. Men självfallet ska man använda sitt sunda förnuft. Att hålla sig borta från bordelldistrikten samt undvika att dyngpackad skrika ryska könsord till biffiga litauiska ungdomar är nog bra tips. Sen är såklart risken att omkomma eller bli invalidiserad mycket större om man sätter sig i en bil.

Påvehh

2005-04-08T16:20:00.000+03:00

Börjar det kanske bli dags att knyta ihop säcken om påven? Begraven idag och så slipper man förhoppningsvis se den heliga lekamen ligga uppfläkt på Petersplatsen så mycket längre. Litauen har officiellt, varandes ett mycket katolskt land (se tidigare inlägg), slagit på stora sorgtrumman och flaggat på halv stång hela veckan komplett med sorgeband och hela paketet. Även på ambassaden har sorgen varit närvarande. Tyst minut på veckomötet, levande ljus och bild på påven och flera av de lokalanställda märkbart tagna av händelsen.

Själv har jag verkligen ingen koppling alls till gubben. Men när det började luta utför för honom för ett par veckor sedan kunde jag ana att det skulle komma bli ett himla liv när han väl trillade av pinn. Under hela tiden har jag fått gå omkring och bita mig lite i läppen för att inte verka allt för föraktfull inför frånfallet av en gammal skröplig man som varit ledare för en gammal mossig institution som i allra högsta grad bidragit till spridandet av AIDS i framför allt Afrika, fortsatt förtryck av kvinnor världen över och allmänt cementerande av förlegade värderingar. Inte att jag förväntade mig något annat från en påve, men inte f*n tänker jag gå omkring och säga fina saker om honom bara för att han tillslut är död.

Okej, uppenbarligen var han en viktig motkraft till den kommunistiska förtryckarregimen i Polen och hela östblocket. Fattas bara annat i hans situation och med de maktbefogenheterna. Men jag skulle önskat att man hade haft en mer progressiv befriande kraft. I Litauen har kyrkan ett starkt inflytande i moraliska frågor. Man har gått från totalitärt förtryck till ett xenofobiskt samhälle med kyrkan som enda ledstjärna (politikerna har straffat ut sig själva). Jag har redan tjatat om prostitution och destruktiv manlighet i det här landet, katolska kyrkan har ju inte direkt hjälpt till för att lösa dessa problem.

Det enda TV-medium jag har tillgång till på engelska här i Vilnius är BBC World. Jag misstänker att svensk TV inte har varit lika fixerade men för min del var det direktsändning från påvens fönster hela förra helgen. Med korta avbrott för intervjuer med katolska "experter" som då och då fick frågan "visst hade påven många förtjänster, framför allt hade han en så fin kontakt med ungdomar (...!...), men han hade ju även kontroversiella åsikter om bland annat preventivmedel och kvinnliga präster, vad säger du om det?" Frågan besvarades inte en enda gång under hela helgen.

I slutändan var han en unken gubbe med mestadels unkna åsikter om hur människor bör leva sina liv. Nästa gubbe kommer förmodligen inte vara ett dugg bättre. Nej, kan man inte bara tro på Gud och skippa allt annat? Eller kanske bara skippa Gud helt?

En död katt

2005-04-01T16:09:00.000+03:00

Det låg en död katt på min innergård igår när jag kom hem från ambassaden. Likstelheten hade infunnit sig och djuret såg i det närmaste uppstoppat ut. Äckligt, tankte jag. Än mer äcklad blev jag när jag gick förbi katten igen senare på kvällen. Någon hade då vänt på stela misse och den blodiga buken låg fullt synlig.

Det stryker runt en hel del katter i mitt område och det är väl bra för det innebär att det är hyfsat råttfritt. Men det som bekymrade mig med den döda katten var - förutom att det är mycket sorgligt med döda djur som för bara ett kort tag sedan jamande spatserat omkring och varit gulliga - även frågan om vem som skulle komma att ta hand om den. En av mina bekanta berättade om en spya som legat i hans trappuppgång en längre tid, helt enkelt därför att ingen ansvarade för de allmänna utrymmena. Spyan hade långsamt försvunnit i takt med att folk råkat kliva i den och därigenom transporterat bort den med sina skosulor.

En annan gång gick belysningen i min trappuppgång sönder. Något som snabbt blir problematiskt eftersom det blir bäcksvart och svårt att hitta nyckelhålet. Efter en vecka var det uppenbart för mig att ingen skulle komma att byta lampan. Jag tog en av mina egna och skruvade i. Det var ett exempel på det alltför vanliga fenomenent i Vilnius att man ser om sitt eget men struntar i de gemensamma angelägenheterna.

Jag såg framför mig ett kattlik som sakta bröts ner av naturens kraft. Och som i takt med att vårsolen värmer på även börjar sprida en lätt likstank. Något som, om man någonsin kännt det, aldrig vill känna igen. Döm så min lättnad och förvåning när jag i morse kunde konstatera att någon tagit bort katten. Ägaren måhända. Uppmuntrande tecken som tyder på att man trots allt har förmågan och viljan att se om, inte bara sitt hem, utan även sin bakgård.

Lampan som gick sönder och katten som inte ligger kvar

Basket är livet

2005-03-31T17:58:00.000+03:00

Inte ett ont anande gick jag ut igår för att få mig en bit mat. Jag hamnade mitt i ett lokalpatriotiskt inferno. Vilniusbaserade basketlaget Lietuvos Rytas (ja, tidningen) mötte Valencia i semi-finalen i europacupen. Litauerna smiskade spanjorerna och får nu möta grekiska Makedonien i finalen.

Det har talats om basketfanatism i det här landet men jag har inte upplevt den förrän nu. Stämningen på den lilla restaurangen var hög. Basket har ju den egenheten att det görs många mål. Många mål = många glädjerop. Men stämningen på restaurangen var ingenting mot stämmningen på arenan. Jag ska göra mitt bästa för att uppleva detta på plats. Vilnius ska möta Kaunas under våren. Det kommer bli en upplevelse!

Små länder får all skit

2005-03-18T17:14:00.000+02:00

Som litet land i Östersjöns sydöstra hörn, får man ta en hel del skit. Hur många av er visste egentligen var Vilnius låg när jag sa att jag skulle åka hit? Visst, svenskar får alltid veta att de bor i Switzerland eller Swaziland. Men det minsta man kan begära från världen är väl ändå ett försök att få saker rätt.

Varje morgon sedan jag flyttat hit till Vilnius får jag, lagom till kefyrasen med musli (ca. kl. 7.58) se en liten film på BBC World kallad Living Heritage. Det är ett projekt, blir jag informerad om, som är "presented by Samsung in cooperation with UNESCO". Vilket jag antar betyder att Samsung står för fiolerna och UNESCO för själva produktionen (Samsungs logga är mycket större än UNESCOS). Projektet går helt i linje med UNESCOs uppdrag att stödja, typ, kulturminnen och annat som inte blir sponsrat. Living Heritage dyker upp lite då och då på BBC World och kan handla om så skilda saker som dockteater på Sicilien eller episk sång i Korea. Men filmen klockan 7.58 handlar i nio fall av tio om "Cross-making, Lithuania".

Trevligt, har jag tänkt varje morgon. Det är ju bra att lilla Litauen blir exponerat på en världsomspännande tevekanal. Samma film varje morgon förvisso, men ändå. Jag tog glad i hågen upp det med litauiska bekanta. De var inte alls lika roade. Tydligen ska konstnären som framträder i kortfilmen tala... ryska. Det är ungefär som att göra en kortfilm om en snubbe som målar dalahästar och talar tyska, samtidigt som Hitler nyligen genomfört vissa demokratiska reformer och tyska trupper motvilligt lämnat Sverige efter en 50-åring ockupation.

Filmen blev i veckan förstasidesstoff i Lietuvos Rytas, en av Litauens största dagstidningar. "BBC-film om korssnide slag i ansiktet", löd rubriken. Det framkom även att bakgrunden var att filmteamet som gjort filmen var från Lettland och följaktligen inte talade litauiska. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta konstnären tala ryska, ett språk som alla balter förstår (men ogärna talar). Det har från flera håll krävts att filmen ändras eller dras in, men UNESCO har svarat att "man kan komma att överväga det i framtiden".

Gamla staden i Vilnius står med på UNESCOS världsarvslista. Det kan komma att visa sig att representanter från organisationen får fingret nästa gång de kommer med förslag på hur staden skall skötas.

Diktaturlogik

2005-03-17T17:48:00.000+02:00

Frågan jag ställde mig hela tiden under den oranga revolutionen i Ukraina var: vilken diktatur med någon som helst känsla för kontroll och manipulation av massorna skulle tillåta oberoende vallokalsundersökningar samtidigt som man genomför ett tokriggat val? Oproffsigt. Dessutom tyder det på mycket dålig insikt i grundläggande politiska processer. Håller man val får man - oavsett ensidig statlig propaganda - räkna med att de kan sluta lite hur som helst. Och skulle det visa sig att de gör det så måste man ha en back-up plan. Någon sån hade inte cementhäckarna i Kiev och så gick det som det gick.

Vitryssland har bättre koll. Lukasjenka stod pall för de demokratiska vindarna från grannen i söder och sitter nu stadigt i båten. Oppositionen har stora problem att skapa en gemensam front mycket på grund av splittringsmanövrar från regimens sida. Emellertid verkar även de vitryska politrukerna lida av en skvätt dåligt omdöme. I flygblad riktade mot oppositionen beskrivs oppositionella bl.a. som feministiska transvestiter från Mars (planeten). Luka har också hävdat att han har mycket smärtsamma minnen från andra världskriget, fastän han är född på 50-talet. Hur indoktrinerade det vitryska folket än må vara, måste väl ändå en sund skepsis någonstans infinna sig. Om inte annat när de oppositionella ringer på dörren med sina egna flygblad och visar sig vara helt vanliga homo sapiens. Feminister, några av dem. Eventuellt även en enstaka transvestit.

Regimen i Minsk verkar helt enkelt vara något självdestruktiv i sina försök att kväva oppositionella. Nu har Lukasjenka tydligen även lyckats göra sig ovän med Putin. Förhoppningsvis är det en bara tidsfråga tills även Vitryssland får sin oranga revolution.

Thalin i Tallinn

2005-03-14T09:03:00.000+02:00

Jajjemen, jag och mina danska och svenska praktikantkumpaner tog nattbussen till Tallinn och klämde en weekend vid Finska viken (not. rimmet). Förväntningarna var suddiga, jag visste inte riktigt vad som väntade. Litauiska kommentarer om Estland går mest ut på att de anser sig vara lite förmer och tror att de är skandinaver. Kanske, kanske finns det ett uns avundsjuka i de litauiska gliringarna. Estland har efter självständigheten haft en bättre ekonomisk utveckling än de två andra baltländerna. Det verkar också som att politikerna inte är fullt så korrumperade.

Det var vackert i Tallinn, inget snack om saken. En mycket pittoresk gammal stad som har upprustats mycket mer genomgående än den i Vilnius. Trevliga barer, billig öl och hela paketet. Men ack så tråkigt. När jag stod på Stora torget i gamla staden kändes det som att jag lika gärna kunde ha varit i Visby, Kalmar, Stockholm eller Köpenhamn. Inte att det skulle vara något fel i det, men känslan av upptäckarglädje som fortfarande kommer över mig nästan dagligen i Vilnius, den kom inte till mig i Tallinn.

Språket var fascinerande. Föreställ er ett språk som låter som finska, nästan. Och ord som mer eller mindre tvångsmässigt förses med dubbla vokaler. Personligen tycker jag att orden blir rätt snygga av det, vi borde fixa lite mer sånt svenskan. Eesti är ju ballare än Esti, eller hur?

Under avdelningen öststatsanekdoter kan jag berätta att jag nu upplevt hur det känns att vara instängd i en krummig sovjethiss en halvtimme tillsammans med tre danskar och två svenskar. I sådana trängda situationer fungerar det bra, brödrafolk emellan.

Jag har nu äntligen fotat upp min första rulle, så förhoppningsvis kommer det lite mer bilder inom en snar framtid.

Öststatspunk

2005-03-08T09:03:00.000+02:00

Den litauiska musikscenen är skral. Inte så konstigt kanske då man levt under strikt kulturell censur under femtio års tid. Jag har fått intrycket att man fortfarande försöker hitta något mönster i den västerländska populärkulturen. En förståelse för hur allt hänger ihop.

Fråga en litauer runt tjugo vilken musik hon/han lyssnar på kommer man med största sannolikhet få det ena av två svar: punk eller klubbmusik. Öststatspunk är intressant eftersom punken i många avseenden uppskattade det gamla röda spöket, tyckte att det var en bra grej. Det krävs med andra ord en viss distans till det förflutna om man som upprorisk snorunge i Vilnius ska börja köra med socialistiska accessoarer. Men Vilnius-punkare går hela vägen. Punkfrilla, Dr. Martens och läderjackor fullständigt överfyllda med anti-kapitalistiska slagord.

En skön detalj är den halvtaskiga engelska grammatiken som man - medvetet eller omedvetet - genomgående använder i sina punkiga slagord. På vägen till jobbet passerar jag varje dag en vägg där någon (en katolsk punkare?) skrivit "Jesus is alive". Någon annan (en vanlig punkare?) har strukit över det och skrivit "Jesus is idiot". Kampen går vidare.

2005-03-07T17:40:00.000+02:00

Tack Hanna för den här målande lägesrapporten hemifrån! "I Stockholm funkar det inte att komma med en adelstitel eller ett slott längre. Men i Skåne imponerar sånt." Fantastiskt. Frågan är hur många av bratsen som läser en dagstidning man faktiskt måste betala för.

Öl

2005-02-28T08:57:00.000+02:00

Säga vad man vill om det här landet i februari, men ölen är alldeles utmärkt, trots 17 minusgrader utomhus (och inte mycket varmare inomhus). För min del känns det lite otippat att ett litet baltland med 3,5 miljoner invånare kan prestera inte ett, inte två, inte tre utan fem utmärkta inhemska öl. Min favorit för närvarande är Kalnapilis, men tydligen har jag fel i det. Enligt gängse mening i Vilnius ska Svyturys vara den bästa. Den ska också vara på väg till Systembolagets diskar i Sverige. Själv kan jag tycka att det är lite korkat av litauerna att exportera ölen med det omöjligaste namnet. Jag beställer den aldrig, av den enkla anledningen att servitrisen aldrig fattar vad jag säger. Ur det perspektivet är Horn den absolut bästa litauiska ölen. Den bär å andra sidan vissa likheter med Gamla Stans Färsköl, vilket stryker den från all tävlan. Eftersom vi alla vet att Gamla Stans Färsköl smakar fan.

Hur som helst är det en uppenbar exportmarknad för Litauen. Tjeckerna bör se upp. Själv skäms jag över att komma från ett land där den mest omtyckta ölen smakar piss (den är inte till salu här, f.ö.).

Mer om korruption

2005-02-23T09:05:00.000+02:00

Det börjar bli något av en fixering hos mig, det här med korruptionen i Litauen. Men från att jag från början knappt hade ägnat det en tanke, blir det allt tydligare att korruption är en del av det litauiska samhället.

En av mina kollegor på ambassaden var på ett seminarium om transparens och korruption i Litauen. Det var en dyster bild som målades upp. Enligt en undersökning gjord av Transparency International tycker 64 procent av innevånarna i Vilnius att det lokala styret är korrupt. En lika stor andel tyckte dock inte att något borde göras åt det. Trafikpoliser ska enligt undersökningen vara de mest korrupta (se tidigare inlägg).

Korruption är ständigt närvarande i vardagen och folk här har anpassat sina liv efter det. Två tredjedelar av befolkningen säger sig vara beredd att ge mutor om det skulle hjälpa att lösa ett problem. Om korruptionen helt plötsligt skulle försvinna, då skulle det förmodligen innebära att mycket arbete som privatpersoner lagt ner, på att lära känna rätt människor och behärska de rätta koderna, vore förgäves. I grund och botten handlar det om människors vardag och hur man klarar sin tillvaro. Det är ingenting som förändras i en handvändning.

2005-02-21T16:16:00.000+02:00

Hunter S Thompson begick självmord igår. Inte för att det har något att göra med ämnet för bloggen, men det känns som att han på något sätt är alla bloggars anfader. Dessutom blev jag väldigt ledsen av att höra om det.

2005-02-21T09:30:00.000+02:00

Jag är tillbaka i ett grådaskigt Vilnius. Det skulle vara trevligt med lite vår nu, faktiskt. Alla talar om hur vackert det är här på våren och att den kommer mycket tidigare och plötsligare än i Sverige. Än så länge lyser den med sin frånvaro och brännandet av häxan verkar inte ha hjälpt ett dugg.

När jag landade igår gick jag rakt in i turistfälla 1A i Vilnius: jag satte mig i en framkörd taxi. Notan blev mer än dubbelt så hög än den brukar vara när man beställer en taxi. Detta faktum kände jag till sedan tidigare, jag var helt enkelt för lat för att ringa efter en taxi, dessutom brukar det ju vara fasta priser från flygplatsen in till stan... icke så i Vilnius. Och när man väl sitter tillsammans med en dödsryttare som bränner i hundra knyck genom de södra förorterna och man uppgivet tittar på taxametern som tickar på snabbare än den svenska statsskulden på 80-talet, då är det försent att hoppa av. Så gott folk, om ni har vägarna förbi Vilnius (för att hälsa på mig, t.ex.) ring efter en taxi, förslagsvis +370(5)2666666, så slipper ni bli skinnade.

Nyhetstelegram som inkom under eftermiddagen

2005-02-15T14:47:00.000+02:00

Police discover brothel in Vilnius
Vilnius, Feb 15 (ELTA) - Police officers in Vilnius disclosed a brothel, and arrested three women who were working there.According to a representative of the police department, the company, which is located on Pylimo Street, was operating as a massage parlour. An inspection however revealed that it was actually providing sexual services.This was the first time that police in Vilnius had discovered a brothel that pretended to be providing legal services.One woman, who had never been arrested before, was given a fine of 300 litas (86.89 euros). The other two women were given fines of 600 litas (173.9 euros).

Vad bra att de arresterade de där tre kvinnorna. Nu har man kommit en bra bit på väg mot en lösning på problemet med prostitution i Vilnius. Hoppas bara att kunderna kunde ta sig tillbaka till sina hotell utan problem. Det är ju viktigt med ett företagarvänligt klimat.

2005-02-15T13:40:00.000+02:00

Ikväll tar jag planet till Kastrup för att hälsa på nära och kära i Lund. Det ska bli trevligt!

Gudomlig förvirring

2005-02-14T17:37:00.000+02:00

För några dagar sedan brändes det en stor himla docka på torget alldeles utanför ambassaden. Det hela var mycket spektakulärt och jag kände mig som förflyttad till något mörk århundrade. Cermonin var tydligen till för att jaga bort vintern och firas 40 dagar före påsk. Hittills har det väl lyckats sådär bra, det är fortfarande svinkallt.

Jag har också gjort det till ett söndagsnöje att titta in i någon av Vilnius kyrkor (och jäklar i min låda, dem finns det gott om!) och ta del av söndagsmässan. Litauen var det sista europeiska landet att bli kristnat. De höll stången mot svenskar, polacker, tyskar och annat löst folk som ville pracka på dem den enda sanna läran. Detta historiska faktum är litauerna, med rätta, mycket stolta över. Men när jag såg det brinnande belätet på torget och samtidigt tänkte på alla korstecken som gjordes i kyrkan förra söndagen, kunde jag inte hjälpa att undra hur de får det att gå ihop.

Ett så djupt troende katolskt folk (förutom ryssarna som är ortodoxa... och judarna som är, eh... judar) som samtidigt omfamnar sina hedniska traditioner så varmt. När jag sedan tog upp det med några vänner så påpekade någon att det ju är likadant i Sverige. Häxor till Blåkulla och Lucior som frontar som helgon. Det var väl helt enkelt så att det enda sättet man kunde få barbarerna att följa den enda sanna läran, var att baka in lite av de gamla hedniska traditionerna, sådär i förbifarten. Lurigt!

Korruption

2005-02-07T18:00:00.000+02:00

Se detta som en naturlig fortsättning på dagens tidigare inlägg. Det är nämligen lite si och så med hederligheten i Litauen. Självklart har det inte att göra med att människorna här skulle vara mindre hederliga här än någon annanstans. Men femtio år med sovjetiskt förtryck sätter sina spår, så när det helt plötsligt förväntas demokratiska tankesätt är det somliga som inte riktigt hänger med i svängarna.

Nyligen utsågs en ny regering här i Litauen. Den mest framträdande figuren i denna nya regering är näringsminister Uspaskich, från det nybildade populistiska arbetarpartiet, som f.ö. är inflyttad ryss. Det ryktas att hans politiska karriärs främsta syfte är att komma i en sådan position så att han kan styra så mycket som möjligt av EU: s strukturfonder till sina egna företag. Och att döma av den senaste veckans agerande från herr Uspaskich så verkar det ligga ett korn av sanning i ryktena.

Detta är endast ett av många exempel från den politiska dagordningen i Litauen, som verkligen kantas av affärer och skandaler, både högt och lågt. En annan, mer jordnära sida av detta fick jag och mina praktikantvänner uppleva när vi var på väg ut till de årliga hästkapplöpningarna på Sartai-sjön i nordöstra Litauen i lördags. Jag upplevde min hittills första lyckade muta av en statlig tjänsteman. Utan att gå in på närmare detaljer (detta är trots allt ett allmänt forum) så klarade vi oss relativt helskinnade från en polis som hellre ville dryga ut sin dagskassa, än sitta en lördagseftermiddag och förhöra fem utlänningar om en fortkörning i en hyrbil.

I slutändan har allt detta säkert mycket att göra med den låga lönenivån. En polis tjänar inte mycket pengar, inte en politiker heller för den delen. Och självklart tar man inte mutor om man inte måste. Det är trots allt en risk. Kanske haffar man nån praktikant som skriver om det i sin blog, man vet aldrig.

(Det var väldigt trevligt på hästkapplöpningarna f.ö.. Jag märker att jag målar upp en nidbild av Litauen. Det är inte alls meningen. Men det är ju alltid roligare att skriva om saker som är fel, än om att allt är frid och fröjd. Eller hur?)

2005-02-07T09:18:00.000+02:00

Ett smakprov från den litauiska politiska debatten den gångna veckan:
"Det skulle vara bättre om vi inte hade något EU-stöd alls, då skulle vi slippa alla problem det innebär att dela ut dem", sa premiärminister Brazauskas i fredags.

Andra exempel är en vice talman som gör blunders mer eller mindre dagligen och en näringsminister som har möten på hemlig ort i Israel med företagsledare som är efterlysta av ryska staten för skattefusk.